Nedan följer ett citat som jag, helt fräckt, har stulit från Kristers blogg. Det kommer från boken Teaching and Propaganda, skriven av den välkände fysikern och ateisten Mano Singham, och det speglar väl en del tankar jag själv haft runt utbildning, propaganda och auktoritetstro. Även om det Singham skriver relaterar till hans eget område – naturvetenskapen – kan det lätt appliceras även på andra akademiska discipliner:
Doug var en utmärkt student och uppvisade en anmärkningsvärd förståelse av min undervisning. Men längst upp på hans nästan felfria sluttentamen skrev han, ”Jag tror fortfarande inte på relativitetsteorin”.
Jamal var inte den typ som var så direkt. Han kom in på mitt kontor några år efter kursen (strax innan han skulle ta sin examen) för att säga adjö. Vi pratade en stund och jag önskade honom lycka till och sedan, när han skulle gå, vände han sig till mig och sade lite tvekande på sitt typiskt blyga sätt, ”Kommer du ihåg vad du lärde oss om universums uppkomst genom bigbang för 15 miljarder år sedan? Jag tror inte på det.” Jag måste ha sett förvånad ut när han fortsatte, ”Det är oförenligt med min religiösa tro. ” Han såg förväntansfullt på mig, kanske för att se om jag skulle bli sårad eller arg eller kanske se ned på honom. Men jag log utan att kommentera.
Singham fortsätter:
Varför blev jag inte missnöjd med någon som förkastade en hel termin av min undervisning om universums ursprung och i stället trodde att världen skapades av Gud för 6000 år sedan? Varför reste jag mig inte upp till försvar av vetenskapen och mot sådana irrationella trosföreställningar (personligen är jag helt bekväm med de allmänt accepterade vetenskapliga modellerna för kosmologi och evolution och jag är inte en hemlig kreationist)?
Varje gång jag undervisar på en inledande kurs i modern fysik och tittar på studenternas slutskrivningar så upplever jag en känsla av förvåning. Inte för att en del av eleverna har tagit de eleganta teorierna för relativitet och kvantmekanik och gjort en total soppa av dem (vilket tyvärr händer alltför ofta), utan för att så många av dem verkligen verkar tro på teorierna. De svårigheter de har är för det mesta när det gäller att tillämpa dem korrekt på en given situation.
Jag brukade fråga mig själv varför de trodde på det jag lärde dem. Vi vet genom undersökningar som gjorts på fysikelever, att vardagsfenomen och -erfarenheter samverkar för att eleverna skall tro att varje rörelse kräver en kraft [detta trodde man före det att Newton introducerade tröghetsbegreppet]. Sådana förutfattade meningar gör till och med den newtonska mekaniken svår att sälja till dem. Dessutom är de idéer som ligger bakom relativitetsteorin och kvantmekaniken så totalt främmande i förhållande till våra vardagsupplevelser, att jag skulle förvänta mig att studenterna, när de först kom i kontakt med dessa teorier, direkt skulle förkasta dem.
Jag brukade fundera över om de flesta studenter var som Jamal, och i hemlighet avvisade allt jag sade, men inte visade det för att få bra betyg. Men få studenter kan med framgång hålla fast vid den nivån av dualistiskt tänkande över en lång tidsperiod. Jag kom slutligen fram till att de flesta studenter tror på mig, eftersom de litar på mig. De känner att jag vill deras bästa och att jag inte avsiktligt skulle vilseleda dem genom att undervisa om saker jag själv inte trodde på. De litar också på den institution som gett mig min doktorsexamen och det universitet och den fysikinstitution som anställt mig och tillåter mig att undervisa dem.
Och jag använder denna tillit för att hjärntvätta dem. Vi som undervisar på inledande fysikkurser måste erkänna, om vi är ärliga mot oss själva, att våra undervisningsmetoder grundläggande är propaganda. Vi hänvisar till bevis som stöder vår åsikt utan att gå igenom dessa bevis med eleverna. Vi introducerar endast argument eller bevis som stöder de för närvarande allmänt accepterade teorierna, och utelämnar eller talar nedsättande om bevis för motsatsen. Vi ger korta sammanfattningar av alternativa teorier, introducerar dem endast för att snabbt krossa dem – och återigen hänvisar vi till motbevis som eleverna aldrig får se. Vi kommer med namn på berömda vetenskapsmän och nobelpristagare för att visa att vi helt och fullt står på det vetenskapliga etablissemangets sida. Allt detta med avsikt att visa det oundvikliga i de idéer som vi för närvarande har, så om eleverna förkastar vad vi säger, så visar de att de är oförnuftiga och ologiska, och ovärdiga att betraktas som moderna, tänkande människor.
Självklart gör vi detta med de bästa avsikter och med fullständig ärlighet. Det finns goda skäl att använda propagandatekniker för att uppnå acceptans hos eleverna. Jag vill att mina elever skall accepteras som moderna människor och veta vad detta innefattar. Kurserna är alltför stressiga för att tillåta att man går igenom alla ståndpunkter och alla bevis. Dessutom är det omöjligt för eleverna att själva genomföra de nödvändiga experimenten, även om de var kapabla att genomföra de långa kedjor av logiska resonemang som krävs för att tolka de experimentella resultaten.
Så precis som mina kolleger så undervisar jag på det sätt jag gör, eftersom jag inte har något val. Men inte desto mindre handlar det om hjärntvätt. När dammet lagt sig, ber jag mina elever att acceptera vad jag säger, på grund av att jag är en auktoriserad representant för min disciplin, för mitt yrke och för min institution. Allt förnuft, all logik och alla bevis som jag använder, döljer det faktum att studenterna ännu inte är tillräckligt kompetenta för att utvärdera bevisen och dra sina egna slutsatser.
Men om studenterna tror på min bild av vetenskapen på grund av att jag är den jag är och på grund av vad jag representerar, på vad sätt är detta bättre än om de tror på andra personer, som också menar sig verka i deras bästa intresse, och som ger dem den motsatta bilden, t ex kreationism? Låt oss antaga att jag har två studenter, som båda går min kurs och som har lyssnat noga på vad jag har att säga. Den ena tror på mig och går vidare. Den andra berättar för mig att han/hon förkastar det jag sagt, eftersom han/hon inte blivit övertygad av det jag sagt och inte heller kan förena min undervisning med sina egna trosföreställningar. Vilken students svar borde jag föredra?
En del av mig (den som avspeglar min akademiska träning och mina professionella instinkter) säger mig att jag borde föredra den förstnämnda. Är inte det målet för undervisningen i vetenskap; att till nästa generation förmedla den kunskap som vunnits genom hårt arbete av våra vetenskapliga föregångare, så att de kan bygga vidare på denna? Men jag känner fortfarande en viss olust över att så ”duktiga” elever har accepterat vad jag sagt huvudsakligen för att jag sagt det, och således är mer benägna att utan ifrågasättande acceptera vad ”experter” säger inom andra områden, vare sig det handlar om politik, det militära, religion eller media. Dessa så kallade experter kommer att, precis som jag, klä sina åsikter i förnuft, logik och bevis, medan de i själva verket använder samma propagandatekniker som jag använder.
Den andra delen av mig minns att jag valde att undervisa i vetenskap, inte bara för att träna kompetenta tekniker, utan också för att producera människor som kommer att förändra världen och göra den till en bättre plats. Den delen av mig föredrar den senare eleven, eftersom vederbörandes förkastande av min undervisning kräver en vilja att utmana auktoriteter (jag) och modet att utsätta sig för hån och förlöjligande genom att anta en impopulär åsikt. Säkert är sådana människor mer benägna att ifrågasätta auktoriteter även på annat håll, ta ställning för den kuvade och maktlösa människan mot ett privilegierat och starkt etablissemang?
Studenter kommer att glömma det mesta av den information de får på mina kurser. Det bästa jag kan hoppas är att få mina elever att tänka kritiskt, att upptäcka propaganda och förkasta intellektuell manipulation, även när det är jag som står för detta. Vad som stör mig är många forskares antagande att det vore beundransvärt om människor trodde på vad vi sade och förkastade åsikterna hos de som inte är överens med oss, trots att de flesta människor inte har någon verklig grund för att föredra den ena synen framför den andra. Om forskarna vill att en ande av sant ifrågasättande skall blomstra, då måste vi acceptera – och även uppmuntra – allmän skepticism, också gentemot det vi säger. Annars blir vi ingenting annat än ideologer.
Så jag bockar för er, Jamal och Doug, var ni nu befinner er, och säger nu det jag borde ha sagt till er då, ”Lyssna noga och artigt till vad kunniga människor har att säga, och var beredd att använda den informationen när det är nödvändigt. Väg argumenten för och emot en fråga, men, i sista hand, stå upp för det du tror på. Känn dig aldrig tvingad att acceptera någonting bara för att en ”expert” säger att det är sant. Tro bara på sådant som verkar förnuftigt för dig och du kommer att klara dig bra i vilken situation som helst
Finns inget att tillägga, utom att han har helt rätt. Vårt utbildningssystem är konstruerat för att kväva genier och nytänkare, medan ja-sägarna och den gråa, icke-tänkande massan (vilken, om man ska vara ärlig, utgörs av de flesta av oss – handen på hjärtat, hur många genuint originella tankar har vi tänkt det senaste året?) premieras. Det är lite läskigt, men som Singham skriver också svårt att komma ifrån…
