Kommentar till debatten runt teologi- och pastorsutbildningar

Gör ett försök att bryta bloggfastan lite, även om jag tror det blir tillfälligt. Det har blossat upp en debatt om teologi- och pastorsutbildningar föranledd av ett utspel från den ständigt aktuelle och debattsugne Stefan Swärd. Jag har inte läst alla inlägg i debatten, och sannerligen inte alla bloggkommentarer, och jag kommer inte att försöka kommentera alla av de synpunkter som Swärd fört fram. Ett välformulerat och i många delar tänkvärt svar på Swärds tidiga inlägg har redan getts av David Willgren, doktorand i GT vid Lunds universitet, och som Swärd föredömligt och generöst låtit publicera som ett gästinlägg på sin egen blogg.

Det jag kort tänkte kommentera är Swärds senaste och vad jag förstår sista inlägg i debatten, i vilket han tar upp frågan om bibelsyn. Varning – det här kommer bli lite provokativt…

Swärd tycks mena att bibelsynen är det viktigaste som skiljer den ”akademiska” teologi han kritiserar från den konfessionellt baserade och praktiskt betonade pastorsutbildning han förespråkar. Jag tycker det här med bibelsyn är intressant, för detta är en av de vanligaste invändningar man får höra från frikyrkligt håll mot ”akademisk” teologi:  ”På universiteten får man bara lära sig att kritisera och dissekera Guds ord, inte att ta emot och praktisera det och dessutom utgår man ifrån att Bibeln bara består av mänskliga skrifter.”

Nå, för det första: Bibeln ÄR skriven av människor! Och det finns inget som helst kontroversiellt i detta påstående – det har den kristna kyrkan vidhållit i alla tider. Vill du ha en skrift som fallit ner direkt från himlen eller som är direkt-dikterad från Gud får du gå till t.ex. Koranen eller Mormons bok, men inte till Bibeln. Att Bibeln består av en mängd olika skrifter, skrivna av olika människor på olika språk, i olika kulturer och av personer som förfäktar olika perspektiv och varierande åsikter borde inte komma som en överraskning för någon som studerat kyrkohistoria eller är det minsta bekant med kanoniseringsprocessen. Det var ju just detta faktum som föranledde Kyrkan att fastställa vissa urvalskriterier i bedömningen av de (nytestamentliga) skrifter som skulle anses värdiga att upptas i NT:s slutgiltiga kanon.

Som kristen tror jag naturligtvis också att Skriften är inspirerad av Gud, men jag tror det faktum att den faktiskt skrivits av människor av kött och blod behöver betonas starkare. Ofta möter man nämligen en munnens bekännelse till detta bland pastorer och ledare – ”jo, naturligtvis präglas varje skrift av dess författares personlighet och perspektiv” – men det är mycket sällan sådana insikter blir tydliga i bibelutläggningarna. Där är det snarast ett verbalinsperationistiskt förhållningssätt som dominerar. Verbalinspiration är en klassisk muslimsk syn på Koranen men speglar INTE en klassiskt kristen bibelsyn…

För det andra så är det slående hur säkra de som aldrig studerat teologi är över hur undervisningen i dessa ämnen ser ut vid statliga universitet och hur övertygade de är om hur kristna studenter hjärntvättas till att överge sin barnatro och börja ”tvivla” på Bibeln. Två osökta frågor växer nu fram: är det verkligen ”Bibeln” studenterna börjat tvivla på eller är det allt det de fått höra om Bibeln i sina kyrkor och samfund som senare visat sig vara inkorrekt? Om det senare, ligger problemet hos de vetenskapliga institutionerna eller hos de kyrkor som antingen är okunniga om eller medvetet slarvar med sanningen? Den andra frågan är hur de utan kunskap i frågorna kan vara så förtvivlat säkra på att det är otrospropaganda som får studenterna att revidera sina åsikter och inte just kunskapen själv? Sanningen, liksom. Den som vi alla påstår att vi värderar och söker. Ny kunskap brukar ju som bekant ibland ställa till det för förutfattade meningar, oinformerade föreställningar och förenklade världsbilder.

Självklart är det så att man vid ett sekulärt lärosäte inte kan utgå från en kristen syn på Bibeln. De bibliska böckerna studeras, språkligt och litterärt, som de människoproducerade samt historiskt och kulturellt betingade dokument de är. Man söker svar, med vetenskapliga metoder, på frågor som rör texternas ursprung, historia, receptionshistoria, innehåll och betydelse för en ursprunglig läsekrets, mm, mm. För att klara detta krävs specialkompetens inom en mängd olika områden, och de flesta nytestamentliga forskare är bara experter inom något eller några av dessa. Vad som däremot inte krävs är en personlig kristen övertygelse. Det går att vara en utmärkt historiker och exeget utan att vara personligt troende, och ett antal av världens ledande NT-experter har just ingen personlig tro att tala om. Frågor om en texts ursprung och tillkomsthistoria är nämligen historiska sådana och kan besvaras av tränade historiker och textkritiker som besitter de relevanta kunskaperna. Troende eller ej.  Samma sak gäller en texts ursprungliga betydelse. Den får man insikt om genom att studera språk, lingvistik, antik judisk och hellenistisk historia och kultur och en mängd andra saker. Inte genom att gå på bönemöten eller ett par hundra gånger läsa samma bibelställe i översättning genom någon överambitiöst utformad bibelläsningsplan (jag skrev ju att det skulle bli provokativt ;)).

Var står Swärd i detta? Håller han med om att dessa färdigheter är viktiga för vår bibelkunskap? Hans blogginlägg gör oss tyvärr inte klokare. Å ena sidan skriver han att Bibeln är ”begriplig” och att dess ”budskap är fantastiskt tydligt”. Å andra sidan är Bibeln ”ingen enkel bok” och processen att lära sig förstå och tillämpa den är ”en livslång resa”. Om budskapet nu är ”fantastiskt tydligt”, varför tar det ett helt liv att lära sig förstå det? Jag skriver inte detta för att vara dryg eller märka ord utan för att det speglar den frikyrkliga kluvenheten inför utbildning inom bibelvetenskap. Å ena sidan ”är det ju bra” att lära sig hebreiska och grekiska och lära känna de antika kulturerna. Det kan ju ”skänka ljus” över texterna, som man brukar säga. Å andra sidan behöver den troende egentligen inget annat än en bibel på sitt eget språk och den helige Andes ledning för att förstå allt perfekt. Vi behöver ingen hjälp med att förstå Skriften. Inte av experter. Inte av akademiker. Inte av präster, biskopar eller något läroämbete. Är inte det protestantismens grundidé? Ljuset som akademiska studier kan skänka är därför alltid begränsat och aldrig nödvändigt, om man drar ut konsekvenserna av dessa resonemang.

Swärd hävdar att han har samma bibelsyn som Paulus och Jesus har, något annat vore förmätet menar han, och han citerar två skiftställen som stöd för detta påstående.  Det ironiska är att skriftställena långtifrån är tydliga eller oproblematiska. Ingenstans i NT eller GT står uttrycket ”Bibeln är Guds Ord” att finna. Självklart inte, eftersom Bibeln som fenomen inte existerade när de nytestamentliga skrifterna författades. Den enda bok jag känner till som innehåller en genomtänkt och trovärdig självreferens är väl Michael Endes ”Den oändliga historien”. Bibeln innehåller ingen självreferens överhuvudtaget. Betyder det att vi inte kan kalla Bibeln Guds Ord? Nej, men det betyder att vi måste vara tydliga med vad vi menar när vi säger detta, och reflektera över hur det stämmer överens med det vittnesbörd som vi faktiskt finner i Skrifterna. Och för att referensen till 2 Tim 3:16-17 ska få någon relevans alls behöver vi ta reda på vad Paulus menade när han skrev detta. Vad menade han t.ex. med ”hela Skriften”? Innefattar ”utandad” med nödvändighet begrepp som ”inerrant” eller ”infallible” som ofta är viktiga för dagens evangelikaler, eller förstås det bäst på ett annat sätt? För att besvara dessa frågor behövs kunskap i koinégrekiska och gedigna bakgrundsstudier inom judisk, grekisk-romersk och tidig kristen kultur. Sån’t man pysslar med vid akademiska teologiska utbildningar… Och citatet från Mat 5 18-19 ska vi ju inte tala om . Att Swärd väljer det för att illustrera Jesu (och sin egen) bibelsyn är ju väldigt intressant, då det väl är ett av de mest omdiskuterade och problematiska Jesus-logia som vi har. Läs det tex tillsammans med Gal 3 och försök skapa en samstämmig NT-teologi om den mosaiska lagen utifrån det. Jag säger inte att det är omöjligt, men det låter sig knappast göras lättvindigt…

Det blir lite spridda skurar nu känner jag, men det finns en hel del i den kritik Swärd för fram som inte känns helt genomtänkt. Det grundläggande problemet är att han inte vill eller förmår skilja på bibeltolkningens två olika dimensioner – de vi ibland brukar benämna exegetik och hermeneutik. Exegetiken, som syftar till att förstå vad texterna betydde för en ursprunglig läsekrets, är primärt en vetenskaplig exercis, och bedrivs utifrån vetenskaplig metodik. Hermeneutik, som syftar till att skapa/finna relevans för skrifterna i nuet (jag förenklar medvetet här) innehåller också vetenskapliga element, men det är framförallt här som konfession spelar någon roll. Vetenskapen kan i bästa fall hjälpa oss att förstå hur en antik text troligen uppfattades i en antik kontext, men den kan aldrig tala om för oss vad den betyder för oss idag. På vilket sätt är Bibelns budskap relevant för oss idag, och hur kan vi låta det påverka och förvandla våra liv? Det är här någonstans som teologi börjar skapas, och i den processen ska Kyrkan naturligtvis inte bara vara närvarande utan stå vid rodret. Vi kan aldrig överlåta åt akademiker att utforma våra kyrkors teologi, men vi bör kunna låta experterna göra sitt jobb, vilket är att leverera oss ett så bra underlag som möjligt utifrån vilket vi skapar vår teologi. Är det problematiskt om dessa vältränade experter även innefattar pastorer och kyrkliga ledare? Tvärtom, vill jag hoppas…

Men idag hamnar vi ofta där, som Peter Enns nyligen tog upp i ett mycket intressant inlägg, att evangelikala ungdomar som studerar och doktorerar i bibelvetenskap vid beryktade akademiska institutioner och sedan kommer tillbaka för att betjäna sina församlingar och seminarier ofta upplever att det enda som värderas är deras titlar och examina, inte deras genom hårt arbete förvärvade kunskap. Och det är riktigt, riktigt sorgligt…

Öppen föreläsning på LOTS

Nästa vecka kommer jag att hålla en öppen föreläsning på LOTS. Titeln är ”The True Israel: Early Jewish-Christian Relations and the Rise of Supersessionist Theology”. Titeln är på engelska (pga av alla utländska studenter på LOTS) men själva föreläsningen kommer att vara på svenska (med engelsk simultantolkning tillgänglig).

Jag håller som bäst på att förbereda mig nu så vi får se lite hur det utformas, men jag kommer att beröra utvecklingen av judisk-kristna relationer framförallt under 100-talet, när kristendomen började att definieras tydligare gentemot judendomen både retoriskt och teologiskt.

Föreläsningen är öppen för alla och kräver ingen direkt förkunskap, så om du har tid och tycker ämnet verkar intressant är du välkommen.

Tid: Tisd. 10 april, kl 14:15-15:45
Plats: LOTS, sal 3

Disputation

I tisdags var det då dags för disputation, eller viva (lat. viva voce, ”levande röst” = muntlig examination) som dess brittiska motsvarighet kallas. Fyra års forskningsarbete ska summeras, avhandlas och slutligen bedömas på ett par timmar. Jag medger att det var aningen pirrigt. En brittisk disputation skiljer sig ganska markant åt från en svensk. För det första är det inte en offentlig tillställning som i Sverige, dit släkt och vänner bjuds in, etc. Tvärtom är det väldigt lågmält – man sitter ensam med sina två examinatorer (vid Cambridge är i normala fall inte ens handledaren med), och det är inte ovanligt att det sker väldigt incognito – man informerar släkt och vänner om det hela efteråt.

 
En annan skillnad är nämligen att vivan är en verklig examination där det är fullt möjligt att misslyckas, så är man osäker på hur det kommer att gå kanske man inte vill basunera ut händelsen i förväg. Man vet alltså inte ens om avhandlingen blivit godkänd eller inte när man går in. I Sverige är ju disputationen i det närmaste en formalitet, och det är ytterst ovanligt att någon som släpps upp till disputation misslyckas. Men i England sker det hela tiden och är en del av systemet. Och bedömningen kan bli alltifrån några stavfel som behöver rättas till större revisioner, till ännu större revisioner med omdisputation, till ett rent misslyckande. Så ja, det är nervöst!

 
Vi reste på söndagen (jag och hustrun, utan barn) och hade fått hyra ett litet ”garden house” kopplat till Tyndale House, bara 20m från den lägenhet vi tidigare bott i under två år. Så det blev verkligen att återuppleva gamla minnen.  Måndag eftermiddag träffade jag min handledare, prof. Judith Lieu, som preppade mig inför morgondagen med en del tuffa frågor. Det hjälpte förberedelserna. På tisdagen satt jag och förberedde mig så gott jag kunde, medan Jessica hälsade på en gammal vän.

 
På eftermiddagen var det sedan dags. Min interna examinator (från Cambridge) var Dr. James Carleton-Paget, och min externa var Dr. Mark Edwards från Oxford. Först blev jag ombedd att kort beskriva min avhandling och på vilket sätt den bidrar till forskningen. Det var väntade frågor, så där var jag ganska förberedd. Sedan turades de om att fråga mig om olika delar av avhandlingen men utan att egentligen pressa mig speciellt hårt på någon punkt. Vi hade olika åsikter ibland och vid ett par tillfällen blev jag svaret skyldig (frågor jag inte riktigt tänkt på), men i det stora gick det bra, och det var ett ganska avslappnat samtal. Som jag fått mig tillsagt ett antal gånger:  ”Din disputation är förmodligen den enda gången i livet som du får sitta ned och prata med två kunniga personer som läst ditt verk och som är intresserade av att diskutera det med dig, så se till att ha roligt.” Och det hade jag faktiskt – det var riktigt kul att få diskutera de frågor man brottats med i flera år med ett par personer som faktiskt visste vad både de och jag pratade om. Totalt tog det bara 1 timme och 15 minuter, vilket jag har förstått är ganska kort tid.

 

Officiellt kommer jag inte få veta hur det gick förrän jag får besked från Board of Graduate Studies, men inofficiellt har jag klarat mig med mindre korrektioner (stavfel o.dyl.). Vilket var precis det jag hoppats på (ytterst få klarar sig utan några korrektioner alls).

 

Så just nu är jag nöjd och lättad… och, tro’t eller ej, (iaf efter graduation) filosofie doktor!

 

Uppdatering:För de som är intresserade av vad avhandlingen handlar om har jag skrivit om det tidigare.

Behövs frikyrkligheten?

I fredags skrev jag ett svar till Sigfrid Demingers veritabla sågning av svensk frikyrklighet och skickade in till Dagen debatt. Jag gissar att det är många som vill svara och att mitt inlägg därför kanske inte publiceras, så därför lägger jag ut det här också. 

”Frikyrkligheten bar inte hela vägen”. Så avslutar Sigfrid Deminger, teol. dr. och f.d. rektor vid Örebro Missionsskola, en personlig reflektion över frikyrkans öde som publicerades i Dagen den 3 februari. Deminger själv gick ur Svenska Kyrkan vid 17 års ålder med motiveringen att man inte bör vara med i två trossamfund samtidigt. Nu skriver han att han har gått med i Svenska Kyrkan igen, och då får man väl utgå ifrån att han samtidigt har lämnat frikyrkligheten bakom sig.

Kritiken som Deminger för fram mot svensk frikyrklighet är personlig, stundtals vass och genomgående sorgsen. Den vittnar om en känsla av förfall. Delar av den är det något svårt att förhålla sig till, då de mest verkar bottna i en allmän nostalgi över svunnen tid och kultur. Visst kan man sakna orgelspel i frikyrkan om man är uppvuxen med det, men att orglarnas uttåg skulle vara tecken på förfall är svårt att smälta. Orgeln är knappast en integral del av historisk kristen tillbedjan, och på vilket sätt skulle de instrument den ersatts av (tex pianon och gitarrer) vara mindre lämpliga? Jag är inte heller säker på att en modern pingstungdom skulle hålla med om att det musikaliska utbudet var bättre och mer varierande i Stockholms Filadelfiaförsamling på 50-talet än vad det är i samma församling idag. På samma sätt är det svårt att förstå relevansen i huruvida den finns en talarstol eller inte i en församling, osv…

Andra synpunkter är det dock lättare att stämma in i. Frikyrkan har blivit upplevelsecentrerad, och mötena liknar ibland mer artistframträdanden än gudstjänster. Deltagarna förvandlas till en passiviserad ”publik” snarare än att förbli just deltagare. Tematiska predikningar (med moderna vinklingar) dominerar över textutläggningar, och överhuvudtaget har bibelbruket avtagit både i gudstjänsterna och privat bland fotfolket.

Detta är verkliga problem, och Deminger är långtifrån den förste som identifierat dem. Främst bör de ses som utslag av vår tids konsumism. Idag är alla heltidskonsumenter, och vi gillar att bli matade vart vi än vänder oss. Gärna med lättuggad och lättsmält föda. Underhållningskulturen och ytliga predikningar som innehåller fler vardagsberättelser och roliga anekdoter än bibelcitat och handfast teologi är tydliga konsekvenser av denna tidsanda.

Den del av kritiken som kanske slår an den starkaste tonen, i alla fall hos mig och sannolikt hos fler av oss som tillhör en något yngre frikyrkogeneration, rör respekten för det heliga och vikten av historiska rötter. Här kommer Deminger in på något mycket viktigt. ”Historielöshet har alltid förebådat undergång”, skriver han. Något dramatiskt formulerat men visst ligger det något i det.

Det är nämligen i ljuset av detta, i sökandet efter det heliga, i återupptäckandet av andliga rötter, som det som av kritikerna kallats ”frikyrkans tåg mot Rom” måste förstås. För många av oss 2:a-3:e-generationens frikyrkliga handlar den ökande öppenheten mot de historiska kyrkorna som vuxit fram under senare år nämligen  inte om ett ”tåg” där slutdestinationen är en uppgörelse med vår frikyrkliga identitet. Snarare är det en upptäcktsfärd in i kyrkohistoriens och den historiska teologins olika skrymslen och vrår i jakt efter sådant som kan stärka vår identitet. Har Deminger missat denna rörelse, eller varför nämner han den inte? Når den inte heller ända fram? Att som frikyrklig ha fått lära mig att uppskatta det liturgiska, att få fördjupa mig i kyrkofädernas texter, att få bekanta mig med teologisk reflektion och uttrycksformer av den kristna tron som jag tidigare inte känt till, har inte lett till en identitetsförvirring eller till en vilja att lämna frikyrkan, utan har snarare gett mig en referensram att förhålla mig till. Ett sammanhang att placera in min tro i. Ett klippa att sätta ner fötterna på i ett strömmande vattendrag.

”Jag är född socialdemokrat och jag kommer dö socialdemokrat”, sade förre S-ledaren Håkan Juholt i sitt avskedstal nyligen. Jag själv är född frikyrklig. Om jag kommer att dö frikyrklig återstår väl att se, men en sak vet jag: jag tror fortfarande på frikyrkligheten. Jag tror att frikyrkan har en viktig roll att spela i svensk kristenhet, och jag tror att den bidrar med saker som den övriga kristenheten är i behov av. Frikyrkornas missionsiver, deras sociala engagemang, deras entusiasm, överlåtelse och betoning av det kristna budskapets relevans i vardagslivet är något livsviktigt. Detta hävdar jag utan att kritisera eller ifrågasätta andra kyrkliga familjers förtjänster. Därför vore det ytterst sorgligt om frikyrkofolk på bred front började följa Demingers exempel och lämna. Man behöver inte ge upp! Hur kan man säga att frikyrkan inte bar hela vägen, när vägen inte tagit slut än? Frikyrkan behöver kanske en reformation, men vad gör det? Allt som krävs för en sådan är att det finns medlemmar och ledare som är villiga att reformera…

David Nyström

Frikyrkomedlem, teolog samt doktorand i kyrkohistoria vid University of Cambridge

P.s. Daniel Alm och Jonas Melin har redan publicerat ett par intressanta svar på Demingers kritik.

Uppdatering 1: Deminger har nu förtydligat några av sina ståndpunkter i en intervju. Bl.a. meddelar han att han inte gått ur sin frikyrkoförsamling, men att ”en del har missuppfattat det så”. Jo, eftersom han skrev i sin artikel att ”[m]an borde inte tillhöra två trossamfund” låg det ju nära till hands att anta att han själv inte gör det. Hursomhelst, intervjun står att läsa här.

Uppdatering 2: Nu har Dagen publicerat inlägget på webben, ser jag.

Utbildning och hjärntvätt…

Nedan följer ett citat som jag, helt fräckt, har stulit från Kristers blogg. Det kommer från boken Teaching and Propaganda, skriven av den välkände fysikern och ateisten Mano Singham, och det speglar väl en del tankar jag själv haft runt utbildning, propaganda och auktoritetstro. Även om det Singham skriver relaterar till hans eget område – naturvetenskapen – kan det lätt appliceras även på andra akademiska discipliner:

Doug var en utmärkt student och uppvisade en anmärkningsvärd förståelse av min undervisning. Men längst upp på hans nästan felfria sluttentamen skrev han, ”Jag tror fortfarande inte på relativitetsteorin”.

Jamal var inte den typ som var så direkt. Han kom in på mitt kontor några år efter kursen (strax innan han skulle ta sin examen) för att säga adjö. Vi pratade en stund och jag önskade honom lycka till och sedan, när han skulle gå, vände han sig till mig och sade lite tvekande på sitt typiskt blyga sätt, ”Kommer du ihåg vad du lärde oss om universums uppkomst genom bigbang för 15 miljarder år sedan? Jag tror inte på det.” Jag måste ha sett förvånad ut när han fortsatte, ”Det är oförenligt med min religiösa tro. ” Han såg förväntansfullt på mig, kanske för att se om jag skulle bli sårad eller arg eller kanske se ned på honom. Men jag log utan att kommentera.

Singham fortsätter:

Varför blev jag inte missnöjd med någon som förkastade en hel termin av min undervisning om universums ursprung och i stället trodde att världen skapades av Gud för 6000 år sedan? Varför reste jag mig inte upp till försvar av vetenskapen och mot sådana irrationella trosföreställningar (personligen är jag helt bekväm med de allmänt accepterade vetenskapliga modellerna för kosmologi och evolution och jag är inte en hemlig kreationist)?

Varje gång jag undervisar på en inledande kurs i modern fysik och tittar på studenternas slutskrivningar så upplever jag en känsla av förvåning. Inte för att en del av eleverna har tagit de eleganta teorierna för relativitet och kvantmekanik och gjort en total soppa av dem (vilket tyvärr händer alltför ofta), utan för att så många av dem verkligen verkar tro på teorierna. De svårigheter de har är för det mesta när det gäller att tillämpa dem korrekt på en given situation.

Jag brukade fråga mig själv varför de trodde på det jag lärde dem. Vi vet genom undersökningar som gjorts på fysikelever, att vardagsfenomen och -erfarenheter samverkar för att eleverna skall tro att varje rörelse kräver en kraft [detta trodde man före det att Newton introducerade tröghetsbegreppet]. Sådana förutfattade meningar gör till och med den newtonska mekaniken svår att sälja till dem. Dessutom är de idéer som ligger bakom relativitetsteorin och kvantmekaniken så totalt främmande i förhållande till våra vardagsupplevelser, att jag skulle förvänta mig att studenterna, när de först kom i kontakt med dessa teorier, direkt skulle förkasta dem.

Jag brukade fundera över om de flesta studenter var som Jamal, och i hemlighet avvisade allt jag sade, men inte visade det för att få bra betyg. Men få studenter kan med framgång hålla fast vid den nivån av dualistiskt tänkande över en lång tidsperiod. Jag kom slutligen fram till att de flesta studenter tror på mig, eftersom de litar på mig. De känner att jag vill deras bästa och att jag inte avsiktligt skulle vilseleda dem genom att undervisa om saker jag själv inte trodde på. De litar också på den institution som gett mig min doktorsexamen och det universitet och den fysikinstitution som anställt mig och tillåter mig att undervisa dem.

Och jag använder denna tillit för att hjärntvätta dem. Vi som undervisar på inledande fysikkurser måste erkänna, om vi är ärliga mot oss själva, att våra undervisningsmetoder grundläggande är propaganda. Vi hänvisar till bevis som stöder vår åsikt utan att gå igenom dessa bevis med eleverna. Vi introducerar endast argument eller bevis som stöder de för närvarande allmänt accepterade teorierna, och utelämnar eller talar nedsättande om bevis för motsatsen. Vi ger korta sammanfattningar av alternativa teorier, introducerar dem endast för att snabbt krossa dem – och återigen hänvisar vi till motbevis som eleverna aldrig får se. Vi kommer med namn på berömda vetenskapsmän och nobelpristagare för att visa att vi helt och fullt står på det vetenskapliga etablissemangets sida. Allt detta med avsikt att visa det oundvikliga i de idéer som vi för närvarande har, så om eleverna förkastar vad vi säger, så visar de att de är oförnuftiga och ologiska, och ovärdiga att betraktas som moderna, tänkande människor.

Självklart gör vi detta med de bästa avsikter och med fullständig ärlighet. Det finns goda skäl att använda propagandatekniker för att uppnå acceptans hos eleverna. Jag vill att mina elever skall accepteras som moderna människor och veta vad detta innefattar. Kurserna är alltför stressiga för att tillåta att man går igenom alla ståndpunkter och alla bevis. Dessutom är det omöjligt för eleverna att själva genomföra de nödvändiga experimenten, även om de var kapabla att genomföra de långa kedjor av logiska resonemang som krävs för att tolka de experimentella resultaten.

Så precis som mina kolleger så undervisar jag på det sätt jag gör, eftersom jag inte har något val. Men inte desto mindre handlar det om hjärntvätt. När dammet lagt sig, ber jag mina elever att acceptera vad jag säger, på grund av att jag är en auktoriserad representant för min disciplin, för mitt yrke och för min institution. Allt förnuft, all logik och alla bevis som jag använder, döljer det faktum att studenterna ännu inte är tillräckligt kompetenta för att utvärdera bevisen och dra sina egna slutsatser.

Men om studenterna tror på min bild av vetenskapen på grund av att jag är den jag är och på grund av vad jag representerar, på vad sätt är detta bättre än om de tror på andra personer, som också menar sig verka i deras bästa intresse, och som ger dem den motsatta bilden, t ex kreationism? Låt oss antaga att jag har två studenter, som båda går min kurs och som har lyssnat noga på vad jag har att säga. Den ena tror på mig och går vidare. Den andra berättar för mig att han/hon förkastar det jag sagt, eftersom han/hon inte blivit övertygad av det jag sagt och inte heller kan förena min undervisning med sina egna trosföreställningar. Vilken students svar borde jag föredra?

En del av mig (den som avspeglar min akademiska träning och mina professionella instinkter) säger mig att jag borde föredra den förstnämnda. Är inte det målet för undervisningen i vetenskap; att till nästa generation förmedla den kunskap som vunnits genom hårt arbete av våra vetenskapliga föregångare, så att de kan bygga vidare på denna? Men jag känner fortfarande en viss olust över att så ”duktiga” elever har accepterat vad jag sagt huvudsakligen för att jag sagt det, och således är mer benägna att utan ifrågasättande acceptera vad ”experter” säger inom andra områden, vare sig det handlar om politik, det militära, religion eller media. Dessa så kallade experter kommer att, precis som jag, klä sina åsikter i förnuft, logik och bevis, medan de i själva verket använder samma propagandatekniker som jag använder.

Den andra delen av mig minns att jag valde att undervisa i vetenskap, inte bara för att träna kompetenta tekniker, utan också för att producera människor som kommer att förändra världen och göra den till en bättre plats. Den delen av mig föredrar den senare eleven, eftersom vederbörandes förkastande av min undervisning kräver en vilja att utmana auktoriteter (jag) och modet att utsätta sig för hån och förlöjligande genom att anta en impopulär åsikt. Säkert är sådana människor mer benägna att ifrågasätta auktoriteter även på annat håll, ta ställning för den kuvade och maktlösa människan mot ett privilegierat och starkt etablissemang?

Studenter kommer att glömma det mesta av den information de får på mina kurser. Det bästa jag kan hoppas är att få mina elever att tänka kritiskt, att upptäcka propaganda och förkasta intellektuell manipulation, även när det är jag som står för detta. Vad som stör mig är många forskares antagande att det vore beundransvärt om människor trodde på vad vi sade och förkastade åsikterna hos de som inte är överens med oss, trots att de flesta människor inte har någon verklig grund för att föredra den ena synen framför den andra. Om forskarna vill att en ande av sant ifrågasättande skall blomstra, då måste vi acceptera – och även uppmuntra – allmän skepticism, också gentemot det vi säger. Annars blir vi ingenting annat än ideologer.

Så jag bockar för er, Jamal och Doug, var ni nu befinner er, och säger nu det jag borde ha sagt till er då, ”Lyssna noga och artigt till vad kunniga människor har att säga, och var beredd att använda den informationen när det är nödvändigt. Väg argumenten för och emot en fråga, men, i sista hand, stå upp för det du tror på. Känn dig aldrig tvingad att acceptera någonting bara för att en ”expert” säger att det är sant. Tro bara på sådant som verkar förnuftigt för dig och du kommer att klara dig bra i vilken situation som helst

Finns inget att tillägga, utom att han har helt rätt. Vårt utbildningssystem är konstruerat för att kväva genier och nytänkare, medan ja-sägarna och den gråa, icke-tänkande massan (vilken, om man ska vara ärlig, utgörs av de flesta av oss – handen på hjärtat, hur många genuint originella tankar har vi tänkt det senaste året?) premieras. Det är lite läskigt, men som Singham skriver också svårt att komma ifrån…

Sedär, då var man klar…

Just tillbaka från Coop där jag postat alla blanketter och papper som ska in i samband med att man lämnar in en doktorsavhandling till University of Cambridge. Det är några stycken. Själva avhandlingen är tryckt och håller nu på att bindas i två hårdpärmsexemplar på det anrika bokbinderiet J. S. Wilson & Son i Cambridge. På måndag skickas de färdiga exemplaren till the Board of Graduate Studies, och därmed är inlämningen klar.

Min avhandling, som jag nu jobbat på i fyra år, heter ’The Apology of Justin Martyr: Literary Strategies and the Defence of Christianity’. Här följer ett ’abstract’ på engelska, som publiceras längst fram i avhandlingen:

This thesis explores how Justin Martyr, in his Apology on Behalf of the Christians, uses different apologetic strategies with the purpose of defending and promoting Christianity. Justin’s major strategies are identified, which include the ‘Logos doctrine’, the ‘theft theory’, the ‘proof from prophecy’ and the demonological arguments, and separate attention to them is given in different chapters. Questions explored are how the different strategies function individually in their given literary context, but also how they work ensemble, i.e. how they draw and lend support from each other and together create the web of interconnecting themes and topoi which in the end emerges as Justin’s defence of Christianity.

The thesis argues that Justin’s Apology is best understood when attention is given both to what takes place rhetorically in the text and to what Justin is trying to achieve. Though the strategies are each employed to address specific problems, together they create an argumentative flow which aims to establish Christianity as the superior philosophy or religion. It is further argued that the Apology should be understood within the context of competitive reality constructions, i.e. that it should be seen as an attempt to shape Christian identity in sharp contrast to both the surrounding society and its religious competitors. In consequence, a significant part of the thesis also addresses the questions of form and intended audience. Possible literary models for the Apology are explored as is the purpose and function of the chosen literary form. The conclusion reached is that Justin wrote with an audience in mind consisting of people within the borderlands between Christianity and Graeco-Roman paganism, and that his purpose is to create borders and demarcations between ‘insiders’ and ‘outsiders’ as well as to reassure Christian believers in their faith.

Fast helt klar är jag ju förstås inte. Om några månader väntar disputationen som i England är allt annat än en formalitet. Det är en riktig examination och det är fullt möjligt att misslyckas. Men ikväll kommer jag inte att tänka på den. Jag tänker ta det lugnt, njuta lita och riktigt anstränga mig för att känna mig lite nöjd med mig själv. För imorgon är det tillbaks till verkligheten som gäller – då ska jag börja fila på ett föredrag jag ska hålla under det här spännande symposiet nästa vecka…

Post-Supersessionistisk Bibeltolkning

Vill tipsa om en mycket intressant hemsida jag precis har upptäckt. Den heter MJ Studies och drivs av David Rudolph, som doktorerat vid Cambridge och är Rabbi för en messiansk judisk församling. Sidan har som ambition att vara en  ‘Gateway to Post-Supersessionist New Testament Scholarship’ och ger följande presentation:

Welcome to MJ Studies. This site is a gateway to the latest New Testament scholarship written from a broadly post-supersessionist perspective. It is a resource center where scholars and students of the New Testament can learn about new books, journal articles, conference papers and dissertations from around the world that make a cogent case for post-supersessionist interpretation of the New Testament.

Om ‘post-supersessionist interpretation’ skiver han följande:

New Testament scholarship is revisiting its understanding of how the writers of the New Testament understood Jews and Judaism. Since the patristic period, supersessionist interpretation of the New Testament has been widely accepted. Layers of scholarship have been constructed around the premise that a ”parting of the ways” between Judaism and Christianity took place during the apostolic era, and that the New Testament’s authors viewed the Church as having replaced or superseded the Jewish people as the people of God.

Twentieth-century scholars began to question these historical and theological assumptions. Major studies appeared in the last quarter of the century that challenged supersessionism. Nodal points were pressed. Standard canonical narratives were called into question. The result: today we are seeing a new school of thought emerging within the field of New Testament studies which some refer to as post-supersessionist interpretation.

Eftersom jag själv tillhör dem som kraftigt ifrågasätter den supersessionistiska (ersättningsteologiska) teologi som dominerat kyrkan under största delen av dess historia blir jag väldigt glad för en sådan här guldgruva av intressant material, men även om man med en annan syn intresserar sig för frågan är det alltid värdefullt med den här typen av portaler som kan vägleda i djungeln av akademisk litteratur till sådant som är intressant och konstruktivt.

Tusen tack till Joachim Elsander som gjorde mig uppmärksam på sidan (och som i sin tur tipsats av Robin Parry).