Gör ett försök att bryta bloggfastan lite, även om jag tror det blir tillfälligt. Det har blossat upp en debatt om teologi- och pastorsutbildningar föranledd av ett utspel från den ständigt aktuelle och debattsugne Stefan Swärd. Jag har inte läst alla inlägg i debatten, och sannerligen inte alla bloggkommentarer, och jag kommer inte att försöka kommentera alla av de synpunkter som Swärd fört fram. Ett välformulerat och i många delar tänkvärt svar på Swärds tidiga inlägg har redan getts av David Willgren, doktorand i GT vid Lunds universitet, och som Swärd föredömligt och generöst låtit publicera som ett gästinlägg på sin egen blogg.
Det jag kort tänkte kommentera är Swärds senaste och vad jag förstår sista inlägg i debatten, i vilket han tar upp frågan om bibelsyn. Varning – det här kommer bli lite provokativt…
Swärd tycks mena att bibelsynen är det viktigaste som skiljer den ”akademiska” teologi han kritiserar från den konfessionellt baserade och praktiskt betonade pastorsutbildning han förespråkar. Jag tycker det här med bibelsyn är intressant, för detta är en av de vanligaste invändningar man får höra från frikyrkligt håll mot ”akademisk” teologi: ”På universiteten får man bara lära sig att kritisera och dissekera Guds ord, inte att ta emot och praktisera det och dessutom utgår man ifrån att Bibeln bara består av mänskliga skrifter.”
Nå, för det första: Bibeln ÄR skriven av människor! Och det finns inget som helst kontroversiellt i detta påstående – det har den kristna kyrkan vidhållit i alla tider. Vill du ha en skrift som fallit ner direkt från himlen eller som är direkt-dikterad från Gud får du gå till t.ex. Koranen eller Mormons bok, men inte till Bibeln. Att Bibeln består av en mängd olika skrifter, skrivna av olika människor på olika språk, i olika kulturer och av personer som förfäktar olika perspektiv och varierande åsikter borde inte komma som en överraskning för någon som studerat kyrkohistoria eller är det minsta bekant med kanoniseringsprocessen. Det var ju just detta faktum som föranledde Kyrkan att fastställa vissa urvalskriterier i bedömningen av de (nytestamentliga) skrifter som skulle anses värdiga att upptas i NT:s slutgiltiga kanon.
Som kristen tror jag naturligtvis också att Skriften är inspirerad av Gud, men jag tror det faktum att den faktiskt skrivits av människor av kött och blod behöver betonas starkare. Ofta möter man nämligen en munnens bekännelse till detta bland pastorer och ledare – ”jo, naturligtvis präglas varje skrift av dess författares personlighet och perspektiv” – men det är mycket sällan sådana insikter blir tydliga i bibelutläggningarna. Där är det snarast ett verbalinsperationistiskt förhållningssätt som dominerar. Verbalinspiration är en klassisk muslimsk syn på Koranen men speglar INTE en klassiskt kristen bibelsyn…
För det andra så är det slående hur säkra de som aldrig studerat teologi är över hur undervisningen i dessa ämnen ser ut vid statliga universitet och hur övertygade de är om hur kristna studenter hjärntvättas till att överge sin barnatro och börja ”tvivla” på Bibeln. Två osökta frågor växer nu fram: är det verkligen ”Bibeln” studenterna börjat tvivla på eller är det allt det de fått höra om Bibeln i sina kyrkor och samfund som senare visat sig vara inkorrekt? Om det senare, ligger problemet hos de vetenskapliga institutionerna eller hos de kyrkor som antingen är okunniga om eller medvetet slarvar med sanningen? Den andra frågan är hur de utan kunskap i frågorna kan vara så förtvivlat säkra på att det är otrospropaganda som får studenterna att revidera sina åsikter och inte just kunskapen själv? Sanningen, liksom. Den som vi alla påstår att vi värderar och söker. Ny kunskap brukar ju som bekant ibland ställa till det för förutfattade meningar, oinformerade föreställningar och förenklade världsbilder.
Självklart är det så att man vid ett sekulärt lärosäte inte kan utgå från en kristen syn på Bibeln. De bibliska böckerna studeras, språkligt och litterärt, som de människoproducerade samt historiskt och kulturellt betingade dokument de är. Man söker svar, med vetenskapliga metoder, på frågor som rör texternas ursprung, historia, receptionshistoria, innehåll och betydelse för en ursprunglig läsekrets, mm, mm. För att klara detta krävs specialkompetens inom en mängd olika områden, och de flesta nytestamentliga forskare är bara experter inom något eller några av dessa. Vad som däremot inte krävs är en personlig kristen övertygelse. Det går att vara en utmärkt historiker och exeget utan att vara personligt troende, och ett antal av världens ledande NT-experter har just ingen personlig tro att tala om. Frågor om en texts ursprung och tillkomsthistoria är nämligen historiska sådana och kan besvaras av tränade historiker och textkritiker som besitter de relevanta kunskaperna. Troende eller ej. Samma sak gäller en texts ursprungliga betydelse. Den får man insikt om genom att studera språk, lingvistik, antik judisk och hellenistisk historia och kultur och en mängd andra saker. Inte genom att gå på bönemöten eller ett par hundra gånger läsa samma bibelställe i översättning genom någon överambitiöst utformad bibelläsningsplan (jag skrev ju att det skulle bli provokativt ;)).
Var står Swärd i detta? Håller han med om att dessa färdigheter är viktiga för vår bibelkunskap? Hans blogginlägg gör oss tyvärr inte klokare. Å ena sidan skriver han att Bibeln är ”begriplig” och att dess ”budskap är fantastiskt tydligt”. Å andra sidan är Bibeln ”ingen enkel bok” och processen att lära sig förstå och tillämpa den är ”en livslång resa”. Om budskapet nu är ”fantastiskt tydligt”, varför tar det ett helt liv att lära sig förstå det? Jag skriver inte detta för att vara dryg eller märka ord utan för att det speglar den frikyrkliga kluvenheten inför utbildning inom bibelvetenskap. Å ena sidan ”är det ju bra” att lära sig hebreiska och grekiska och lära känna de antika kulturerna. Det kan ju ”skänka ljus” över texterna, som man brukar säga. Å andra sidan behöver den troende egentligen inget annat än en bibel på sitt eget språk och den helige Andes ledning för att förstå allt perfekt. Vi behöver ingen hjälp med att förstå Skriften. Inte av experter. Inte av akademiker. Inte av präster, biskopar eller något läroämbete. Är inte det protestantismens grundidé? Ljuset som akademiska studier kan skänka är därför alltid begränsat och aldrig nödvändigt, om man drar ut konsekvenserna av dessa resonemang.
Swärd hävdar att han har samma bibelsyn som Paulus och Jesus har, något annat vore förmätet menar han, och han citerar två skiftställen som stöd för detta påstående. Det ironiska är att skriftställena långtifrån är tydliga eller oproblematiska. Ingenstans i NT eller GT står uttrycket ”Bibeln är Guds Ord” att finna. Självklart inte, eftersom Bibeln som fenomen inte existerade när de nytestamentliga skrifterna författades. Den enda bok jag känner till som innehåller en genomtänkt och trovärdig självreferens är väl Michael Endes ”Den oändliga historien”. Bibeln innehåller ingen självreferens överhuvudtaget. Betyder det att vi inte kan kalla Bibeln Guds Ord? Nej, men det betyder att vi måste vara tydliga med vad vi menar när vi säger detta, och reflektera över hur det stämmer överens med det vittnesbörd som vi faktiskt finner i Skrifterna. Och för att referensen till 2 Tim 3:16-17 ska få någon relevans alls behöver vi ta reda på vad Paulus menade när han skrev detta. Vad menade han t.ex. med ”hela Skriften”? Innefattar ”utandad” med nödvändighet begrepp som ”inerrant” eller ”infallible” som ofta är viktiga för dagens evangelikaler, eller förstås det bäst på ett annat sätt? För att besvara dessa frågor behövs kunskap i koinégrekiska och gedigna bakgrundsstudier inom judisk, grekisk-romersk och tidig kristen kultur. Sån’t man pysslar med vid akademiska teologiska utbildningar… Och citatet från Mat 5 18-19 ska vi ju inte tala om . Att Swärd väljer det för att illustrera Jesu (och sin egen) bibelsyn är ju väldigt intressant, då det väl är ett av de mest omdiskuterade och problematiska Jesus-logia som vi har. Läs det tex tillsammans med Gal 3 och försök skapa en samstämmig NT-teologi om den mosaiska lagen utifrån det. Jag säger inte att det är omöjligt, men det låter sig knappast göras lättvindigt…
Det blir lite spridda skurar nu känner jag, men det finns en hel del i den kritik Swärd för fram som inte känns helt genomtänkt. Det grundläggande problemet är att han inte vill eller förmår skilja på bibeltolkningens två olika dimensioner – de vi ibland brukar benämna exegetik och hermeneutik. Exegetiken, som syftar till att förstå vad texterna betydde för en ursprunglig läsekrets, är primärt en vetenskaplig exercis, och bedrivs utifrån vetenskaplig metodik. Hermeneutik, som syftar till att skapa/finna relevans för skrifterna i nuet (jag förenklar medvetet här) innehåller också vetenskapliga element, men det är framförallt här som konfession spelar någon roll. Vetenskapen kan i bästa fall hjälpa oss att förstå hur en antik text troligen uppfattades i en antik kontext, men den kan aldrig tala om för oss vad den betyder för oss idag. På vilket sätt är Bibelns budskap relevant för oss idag, och hur kan vi låta det påverka och förvandla våra liv? Det är här någonstans som teologi börjar skapas, och i den processen ska Kyrkan naturligtvis inte bara vara närvarande utan stå vid rodret. Vi kan aldrig överlåta åt akademiker att utforma våra kyrkors teologi, men vi bör kunna låta experterna göra sitt jobb, vilket är att leverera oss ett så bra underlag som möjligt utifrån vilket vi skapar vår teologi. Är det problematiskt om dessa vältränade experter även innefattar pastorer och kyrkliga ledare? Tvärtom, vill jag hoppas…
Men idag hamnar vi ofta där, som Peter Enns nyligen tog upp i ett mycket intressant inlägg, att evangelikala ungdomar som studerar och doktorerar i bibelvetenskap vid beryktade akademiska institutioner och sedan kommer tillbaka för att betjäna sina församlingar och seminarier ofta upplever att det enda som värderas är deras titlar och examina, inte deras genom hårt arbete förvärvade kunskap. Och det är riktigt, riktigt sorgligt…