Behövs frikyrkligheten?

I fredags skrev jag ett svar till Sigfrid Demingers veritabla sågning av svensk frikyrklighet och skickade in till Dagen debatt. Jag gissar att det är många som vill svara och att mitt inlägg därför kanske inte publiceras, så därför lägger jag ut det här också. 

”Frikyrkligheten bar inte hela vägen”. Så avslutar Sigfrid Deminger, teol. dr. och f.d. rektor vid Örebro Missionsskola, en personlig reflektion över frikyrkans öde som publicerades i Dagen den 3 februari. Deminger själv gick ur Svenska Kyrkan vid 17 års ålder med motiveringen att man inte bör vara med i två trossamfund samtidigt. Nu skriver han att han har gått med i Svenska Kyrkan igen, och då får man väl utgå ifrån att han samtidigt har lämnat frikyrkligheten bakom sig.

Kritiken som Deminger för fram mot svensk frikyrklighet är personlig, stundtals vass och genomgående sorgsen. Den vittnar om en känsla av förfall. Delar av den är det något svårt att förhålla sig till, då de mest verkar bottna i en allmän nostalgi över svunnen tid och kultur. Visst kan man sakna orgelspel i frikyrkan om man är uppvuxen med det, men att orglarnas uttåg skulle vara tecken på förfall är svårt att smälta. Orgeln är knappast en integral del av historisk kristen tillbedjan, och på vilket sätt skulle de instrument den ersatts av (tex pianon och gitarrer) vara mindre lämpliga? Jag är inte heller säker på att en modern pingstungdom skulle hålla med om att det musikaliska utbudet var bättre och mer varierande i Stockholms Filadelfiaförsamling på 50-talet än vad det är i samma församling idag. På samma sätt är det svårt att förstå relevansen i huruvida den finns en talarstol eller inte i en församling, osv…

Andra synpunkter är det dock lättare att stämma in i. Frikyrkan har blivit upplevelsecentrerad, och mötena liknar ibland mer artistframträdanden än gudstjänster. Deltagarna förvandlas till en passiviserad ”publik” snarare än att förbli just deltagare. Tematiska predikningar (med moderna vinklingar) dominerar över textutläggningar, och överhuvudtaget har bibelbruket avtagit både i gudstjänsterna och privat bland fotfolket.

Detta är verkliga problem, och Deminger är långtifrån den förste som identifierat dem. Främst bör de ses som utslag av vår tids konsumism. Idag är alla heltidskonsumenter, och vi gillar att bli matade vart vi än vänder oss. Gärna med lättuggad och lättsmält föda. Underhållningskulturen och ytliga predikningar som innehåller fler vardagsberättelser och roliga anekdoter än bibelcitat och handfast teologi är tydliga konsekvenser av denna tidsanda.

Den del av kritiken som kanske slår an den starkaste tonen, i alla fall hos mig och sannolikt hos fler av oss som tillhör en något yngre frikyrkogeneration, rör respekten för det heliga och vikten av historiska rötter. Här kommer Deminger in på något mycket viktigt. ”Historielöshet har alltid förebådat undergång”, skriver han. Något dramatiskt formulerat men visst ligger det något i det.

Det är nämligen i ljuset av detta, i sökandet efter det heliga, i återupptäckandet av andliga rötter, som det som av kritikerna kallats ”frikyrkans tåg mot Rom” måste förstås. För många av oss 2:a-3:e-generationens frikyrkliga handlar den ökande öppenheten mot de historiska kyrkorna som vuxit fram under senare år nämligen  inte om ett ”tåg” där slutdestinationen är en uppgörelse med vår frikyrkliga identitet. Snarare är det en upptäcktsfärd in i kyrkohistoriens och den historiska teologins olika skrymslen och vrår i jakt efter sådant som kan stärka vår identitet. Har Deminger missat denna rörelse, eller varför nämner han den inte? Når den inte heller ända fram? Att som frikyrklig ha fått lära mig att uppskatta det liturgiska, att få fördjupa mig i kyrkofädernas texter, att få bekanta mig med teologisk reflektion och uttrycksformer av den kristna tron som jag tidigare inte känt till, har inte lett till en identitetsförvirring eller till en vilja att lämna frikyrkan, utan har snarare gett mig en referensram att förhålla mig till. Ett sammanhang att placera in min tro i. Ett klippa att sätta ner fötterna på i ett strömmande vattendrag.

”Jag är född socialdemokrat och jag kommer dö socialdemokrat”, sade förre S-ledaren Håkan Juholt i sitt avskedstal nyligen. Jag själv är född frikyrklig. Om jag kommer att dö frikyrklig återstår väl att se, men en sak vet jag: jag tror fortfarande på frikyrkligheten. Jag tror att frikyrkan har en viktig roll att spela i svensk kristenhet, och jag tror att den bidrar med saker som den övriga kristenheten är i behov av. Frikyrkornas missionsiver, deras sociala engagemang, deras entusiasm, överlåtelse och betoning av det kristna budskapets relevans i vardagslivet är något livsviktigt. Detta hävdar jag utan att kritisera eller ifrågasätta andra kyrkliga familjers förtjänster. Därför vore det ytterst sorgligt om frikyrkofolk på bred front började följa Demingers exempel och lämna. Man behöver inte ge upp! Hur kan man säga att frikyrkan inte bar hela vägen, när vägen inte tagit slut än? Frikyrkan behöver kanske en reformation, men vad gör det? Allt som krävs för en sådan är att det finns medlemmar och ledare som är villiga att reformera…

David Nyström

Frikyrkomedlem, teolog samt doktorand i kyrkohistoria vid University of Cambridge

P.s. Daniel Alm och Jonas Melin har redan publicerat ett par intressanta svar på Demingers kritik.

Uppdatering 1: Deminger har nu förtydligat några av sina ståndpunkter i en intervju. Bl.a. meddelar han att han inte gått ur sin frikyrkoförsamling, men att “en del har missuppfattat det så”. Jo, eftersom han skrev i sin artikel att “[m]an borde inte tillhöra två trossamfund” låg det ju nära till hands att anta att han själv inte gör det. Hursomhelst, intervjun står att läsa här.

Uppdatering 2: Nu har Dagen publicerat inlägget på webben, ser jag.

Utbildning och hjärntvätt…

Nedan följer ett citat som jag, helt fräckt, har stulit från Kristers blogg. Det kommer från boken Teaching and Propaganda, skriven av den välkände fysikern och ateisten Mano Singham, och det speglar väl en del tankar jag själv haft runt utbildning, propaganda och auktoritetstro. Även om det Singham skriver relaterar till hans eget område – naturvetenskapen – kan det lätt appliceras även på andra akademiska discipliner:

Doug var en utmärkt student och uppvisade en anmärkningsvärd förståelse av min undervisning. Men längst upp på hans nästan felfria sluttentamen skrev han, ”Jag tror fortfarande inte på relativitetsteorin”.

Jamal var inte den typ som var så direkt. Han kom in på mitt kontor några år efter kursen (strax innan han skulle ta sin examen) för att säga adjö. Vi pratade en stund och jag önskade honom lycka till och sedan, när han skulle gå, vände han sig till mig och sade lite tvekande på sitt typiskt blyga sätt, ”Kommer du ihåg vad du lärde oss om universums uppkomst genom bigbang för 15 miljarder år sedan? Jag tror inte på det.” Jag måste ha sett förvånad ut när han fortsatte, ”Det är oförenligt med min religiösa tro. ” Han såg förväntansfullt på mig, kanske för att se om jag skulle bli sårad eller arg eller kanske se ned på honom. Men jag log utan att kommentera.

Singham fortsätter:

Varför blev jag inte missnöjd med någon som förkastade en hel termin av min undervisning om universums ursprung och i stället trodde att världen skapades av Gud för 6000 år sedan? Varför reste jag mig inte upp till försvar av vetenskapen och mot sådana irrationella trosföreställningar (personligen är jag helt bekväm med de allmänt accepterade vetenskapliga modellerna för kosmologi och evolution och jag är inte en hemlig kreationist)?

Varje gång jag undervisar på en inledande kurs i modern fysik och tittar på studenternas slutskrivningar så upplever jag en känsla av förvåning. Inte för att en del av eleverna har tagit de eleganta teorierna för relativitet och kvantmekanik och gjort en total soppa av dem (vilket tyvärr händer alltför ofta), utan för att så många av dem verkligen verkar tro på teorierna. De svårigheter de har är för det mesta när det gäller att tillämpa dem korrekt på en given situation.

Jag brukade fråga mig själv varför de trodde på det jag lärde dem. Vi vet genom undersökningar som gjorts på fysikelever, att vardagsfenomen och -erfarenheter samverkar för att eleverna skall tro att varje rörelse kräver en kraft [detta trodde man före det att Newton introducerade tröghetsbegreppet]. Sådana förutfattade meningar gör till och med den newtonska mekaniken svår att sälja till dem. Dessutom är de idéer som ligger bakom relativitetsteorin och kvantmekaniken så totalt främmande i förhållande till våra vardagsupplevelser, att jag skulle förvänta mig att studenterna, när de först kom i kontakt med dessa teorier, direkt skulle förkasta dem.

Jag brukade fundera över om de flesta studenter var som Jamal, och i hemlighet avvisade allt jag sade, men inte visade det för att få bra betyg. Men få studenter kan med framgång hålla fast vid den nivån av dualistiskt tänkande över en lång tidsperiod. Jag kom slutligen fram till att de flesta studenter tror på mig, eftersom de litar på mig. De känner att jag vill deras bästa och att jag inte avsiktligt skulle vilseleda dem genom att undervisa om saker jag själv inte trodde på. De litar också på den institution som gett mig min doktorsexamen och det universitet och den fysikinstitution som anställt mig och tillåter mig att undervisa dem.

Och jag använder denna tillit för att hjärntvätta dem. Vi som undervisar på inledande fysikkurser måste erkänna, om vi är ärliga mot oss själva, att våra undervisningsmetoder grundläggande är propaganda. Vi hänvisar till bevis som stöder vår åsikt utan att gå igenom dessa bevis med eleverna. Vi introducerar endast argument eller bevis som stöder de för närvarande allmänt accepterade teorierna, och utelämnar eller talar nedsättande om bevis för motsatsen. Vi ger korta sammanfattningar av alternativa teorier, introducerar dem endast för att snabbt krossa dem – och återigen hänvisar vi till motbevis som eleverna aldrig får se. Vi kommer med namn på berömda vetenskapsmän och nobelpristagare för att visa att vi helt och fullt står på det vetenskapliga etablissemangets sida. Allt detta med avsikt att visa det oundvikliga i de idéer som vi för närvarande har, så om eleverna förkastar vad vi säger, så visar de att de är oförnuftiga och ologiska, och ovärdiga att betraktas som moderna, tänkande människor.

Självklart gör vi detta med de bästa avsikter och med fullständig ärlighet. Det finns goda skäl att använda propagandatekniker för att uppnå acceptans hos eleverna. Jag vill att mina elever skall accepteras som moderna människor och veta vad detta innefattar. Kurserna är alltför stressiga för att tillåta att man går igenom alla ståndpunkter och alla bevis. Dessutom är det omöjligt för eleverna att själva genomföra de nödvändiga experimenten, även om de var kapabla att genomföra de långa kedjor av logiska resonemang som krävs för att tolka de experimentella resultaten.

Så precis som mina kolleger så undervisar jag på det sätt jag gör, eftersom jag inte har något val. Men inte desto mindre handlar det om hjärntvätt. När dammet lagt sig, ber jag mina elever att acceptera vad jag säger, på grund av att jag är en auktoriserad representant för min disciplin, för mitt yrke och för min institution. Allt förnuft, all logik och alla bevis som jag använder, döljer det faktum att studenterna ännu inte är tillräckligt kompetenta för att utvärdera bevisen och dra sina egna slutsatser.

Men om studenterna tror på min bild av vetenskapen på grund av att jag är den jag är och på grund av vad jag representerar, på vad sätt är detta bättre än om de tror på andra personer, som också menar sig verka i deras bästa intresse, och som ger dem den motsatta bilden, t ex kreationism? Låt oss antaga att jag har två studenter, som båda går min kurs och som har lyssnat noga på vad jag har att säga. Den ena tror på mig och går vidare. Den andra berättar för mig att han/hon förkastar det jag sagt, eftersom han/hon inte blivit övertygad av det jag sagt och inte heller kan förena min undervisning med sina egna trosföreställningar. Vilken students svar borde jag föredra?

En del av mig (den som avspeglar min akademiska träning och mina professionella instinkter) säger mig att jag borde föredra den förstnämnda. Är inte det målet för undervisningen i vetenskap; att till nästa generation förmedla den kunskap som vunnits genom hårt arbete av våra vetenskapliga föregångare, så att de kan bygga vidare på denna? Men jag känner fortfarande en viss olust över att så ”duktiga” elever har accepterat vad jag sagt huvudsakligen för att jag sagt det, och således är mer benägna att utan ifrågasättande acceptera vad ”experter” säger inom andra områden, vare sig det handlar om politik, det militära, religion eller media. Dessa så kallade experter kommer att, precis som jag, klä sina åsikter i förnuft, logik och bevis, medan de i själva verket använder samma propagandatekniker som jag använder.

Den andra delen av mig minns att jag valde att undervisa i vetenskap, inte bara för att träna kompetenta tekniker, utan också för att producera människor som kommer att förändra världen och göra den till en bättre plats. Den delen av mig föredrar den senare eleven, eftersom vederbörandes förkastande av min undervisning kräver en vilja att utmana auktoriteter (jag) och modet att utsätta sig för hån och förlöjligande genom att anta en impopulär åsikt. Säkert är sådana människor mer benägna att ifrågasätta auktoriteter även på annat håll, ta ställning för den kuvade och maktlösa människan mot ett privilegierat och starkt etablissemang?

Studenter kommer att glömma det mesta av den information de får på mina kurser. Det bästa jag kan hoppas är att få mina elever att tänka kritiskt, att upptäcka propaganda och förkasta intellektuell manipulation, även när det är jag som står för detta. Vad som stör mig är många forskares antagande att det vore beundransvärt om människor trodde på vad vi sade och förkastade åsikterna hos de som inte är överens med oss, trots att de flesta människor inte har någon verklig grund för att föredra den ena synen framför den andra. Om forskarna vill att en ande av sant ifrågasättande skall blomstra, då måste vi acceptera – och även uppmuntra – allmän skepticism, också gentemot det vi säger. Annars blir vi ingenting annat än ideologer.

Så jag bockar för er, Jamal och Doug, var ni nu befinner er, och säger nu det jag borde ha sagt till er då, ”Lyssna noga och artigt till vad kunniga människor har att säga, och var beredd att använda den informationen när det är nödvändigt. Väg argumenten för och emot en fråga, men, i sista hand, stå upp för det du tror på. Känn dig aldrig tvingad att acceptera någonting bara för att en ”expert” säger att det är sant. Tro bara på sådant som verkar förnuftigt för dig och du kommer att klara dig bra i vilken situation som helst

Finns inget att tillägga, utom att han har helt rätt. Vårt utbildningssystem är konstruerat för att kväva genier och nytänkare, medan ja-sägarna och den gråa, icke-tänkande massan (vilken, om man ska vara ärlig, utgörs av de flesta av oss – handen på hjärtat, hur många genuint originella tankar har vi tänkt det senaste året?) premieras. Det är lite läskigt, men som Singham skriver också svårt att komma ifrån…

Sedär, då var man klar…

Just tillbaka från Coop där jag postat alla blanketter och papper som ska in i samband med att man lämnar in en doktorsavhandling till University of Cambridge. Det är några stycken. Själva avhandlingen är tryckt och håller nu på att bindas i två hårdpärmsexemplar på det anrika bokbinderiet J. S. Wilson & Son i Cambridge. På måndag skickas de färdiga exemplaren till the Board of Graduate Studies, och därmed är inlämningen klar.

Min avhandling, som jag nu jobbat på i fyra år, heter ’The Apology of Justin Martyr: Literary Strategies and the Defence of Christianity’. Här följer ett ’abstract’ på engelska, som publiceras längst fram i avhandlingen:

This thesis explores how Justin Martyr, in his Apology on Behalf of the Christians, uses different apologetic strategies with the purpose of defending and promoting Christianity. Justin’s major strategies are identified, which include the ‘Logos doctrine’, the ‘theft theory’, the ‘proof from prophecy’ and the demonological arguments, and separate attention to them is given in different chapters. Questions explored are how the different strategies function individually in their given literary context, but also how they work ensemble, i.e. how they draw and lend support from each other and together create the web of interconnecting themes and topoi which in the end emerges as Justin’s defence of Christianity.

The thesis argues that Justin’s Apology is best understood when attention is given both to what takes place rhetorically in the text and to what Justin is trying to achieve. Though the strategies are each employed to address specific problems, together they create an argumentative flow which aims to establish Christianity as the superior philosophy or religion. It is further argued that the Apology should be understood within the context of competitive reality constructions, i.e. that it should be seen as an attempt to shape Christian identity in sharp contrast to both the surrounding society and its religious competitors. In consequence, a significant part of the thesis also addresses the questions of form and intended audience. Possible literary models for the Apology are explored as is the purpose and function of the chosen literary form. The conclusion reached is that Justin wrote with an audience in mind consisting of people within the borderlands between Christianity and Graeco-Roman paganism, and that his purpose is to create borders and demarcations between ‘insiders’ and ‘outsiders’ as well as to reassure Christian believers in their faith.

Fast helt klar är jag ju förstås inte. Om några månader väntar disputationen som i England är allt annat än en formalitet. Det är en riktig examination och det är fullt möjligt att misslyckas. Men ikväll kommer jag inte att tänka på den. Jag tänker ta det lugnt, njuta lita och riktigt anstränga mig för att känna mig lite nöjd med mig själv. För imorgon är det tillbaks till verkligheten som gäller – då ska jag börja fila på ett föredrag jag ska hålla under det här spännande symposiet nästa vecka…

Post-Supersessionistisk Bibeltolkning

Vill tipsa om en mycket intressant hemsida jag precis har upptäckt. Den heter MJ Studies och drivs av David Rudolph, som doktorerat vid Cambridge och är Rabbi för en messiansk judisk församling. Sidan har som ambition att vara en  ‘Gateway to Post-Supersessionist New Testament Scholarship’ och ger följande presentation:

Welcome to MJ Studies. This site is a gateway to the latest New Testament scholarship written from a broadly post-supersessionist perspective. It is a resource center where scholars and students of the New Testament can learn about new books, journal articles, conference papers and dissertations from around the world that make a cogent case for post-supersessionist interpretation of the New Testament.

Om ‘post-supersessionist interpretation’ skiver han följande:

New Testament scholarship is revisiting its understanding of how the writers of the New Testament understood Jews and Judaism. Since the patristic period, supersessionist interpretation of the New Testament has been widely accepted. Layers of scholarship have been constructed around the premise that a “parting of the ways” between Judaism and Christianity took place during the apostolic era, and that the New Testament’s authors viewed the Church as having replaced or superseded the Jewish people as the people of God.

Twentieth-century scholars began to question these historical and theological assumptions. Major studies appeared in the last quarter of the century that challenged supersessionism. Nodal points were pressed. Standard canonical narratives were called into question. The result: today we are seeing a new school of thought emerging within the field of New Testament studies which some refer to as post-supersessionist interpretation.

Eftersom jag själv tillhör dem som kraftigt ifrågasätter den supersessionistiska (ersättningsteologiska) teologi som dominerat kyrkan under största delen av dess historia blir jag väldigt glad för en sådan här guldgruva av intressant material, men även om man med en annan syn intresserar sig för frågan är det alltid värdefullt med den här typen av portaler som kan vägleda i djungeln av akademisk litteratur till sådant som är intressant och konstruktivt.

Tusen tack till Joachim Elsander som gjorde mig uppmärksam på sidan (och som i sin tur tipsats av Robin Parry).

Nya Testamentet i ny svensk-grekisk parallellutgåva

PM från Libris nyligen:

För första gången finns nu en ”tvillingutgåva” av Nya testamentet på svenska – översättningen Bibel 2000 parallellt med den grekiska grundtexten, uppslag för uppslag. För det redaktionella arbetet står Anders Ekenberg och Tobias Månsson tillsammans med Libris förlag.

– Detta är något som präster, pastorer och teologistudenter har frågat efter i många år, så det är fantastiskt roligt att kunna presentera utgåvan, säger förläggaren Anna Ekman.

– Det finns liknande utgåvor finns på många andra språk. Vi hoppas att utgåvan ska bli till nytta för alla som vill läsa den svenska översättningen under kontakt med grundtexten, säger Anders Ekenberg. För många läsare är det bra att ha tillgång till grundtext och översättning i en och samma volym. Att man kan läsa dem sida vid sida kan förhoppningsvis också stimulera intresset för översättningsfrågor.

Kul, det här är det många som väntat på. Visst finns det ett antal liknande utgåvor med engelska översättningar vid sidan av grekiskan, men Bibeln vill man gärna kunna läsa på sitt modersmål också. Inte minst under andakter är det ju fantastiskt att kunna använda en utgåva där man snabbt kan läsa på svenska och samtidigt kunna stämma av gentemot grekiskan direkt, vid behov. Ett mycket välkommet initiativ, och jag hoppas det följs upp med liknande utgåvor av andra tidiga kristna skriftsamlingar, tex de apostoliska fäderna…

Läs mer om utgåvan här.

Kort uppdatering…

Det har varit dödläge på bloggen ett tag och det lär nog förbli så under i alla fall det närmaste halvåret. Jag är inne i en intensiv period med mitt avhandlingsarbete, som jag hoppas på att bli klar med inom en överskådlig framtid. Till hösten kommer jag också att undervisa i nytestamentlig grekiska på halvtid, vilket kommer att bli spännande då jag aldrig har gjort det förut. Att plugga antika språk är ganska annorlunda från att plugga tex kyrkohistoria, och jag antar att detsamma gäller för utlärande.
Så, njut av det fina vädret, ty sommaren är kort. Själv tar jag del av den blå himmelen mest genom fönstret från min studiekammare, men även om jag sitter inne trivs jag faktiskt när det är vackert väder ;)

Terminsslut och Senior Paper Seminar

Det börjar närma sig terminsslut på Livets Ords Teologiska Seminarium. Jag har under våren haft förmånen att få undervisa i två kurser on campus, vilket har varit väldigt givande. En kurs handlade om Lukas evangelium och Apostlagärningarna, två skrifter i Nya Testamentet som skrevs av samma person (enligt en övervägande del av forskarna), och som troligen bäst förstås som två delar av samma litterära verk. Vi har gått igenom båda skrifterna, mer eller mindre kapitel för kapitel, och även tittat på författarens teologi i sin helhet samt på hur olika teman och perspektiv löper genom hela berättelsen och binder samman de olika delarna. Mycket spännande.

Den andra kursen har handlat om judendomen under Nya Testamentets tid, sk andratempelsjudendom (heter det så på svenska?). Där har vi spenderat stor tid att titta på de olika judiska textsamlingarna från intertestamental och i viss mån postnytestamentlig tid – apokryferna, de pseudepigrafiska skrifterna, Qumran-texterna, rabbinsk litteratur, och vissa enskilda viktiga författare som Josefus och Filon. Till varje lektionstillfälle har studenterna också läst delar av eller hela primärkällor som vi sedan diskuterat under lektionerna. Utöver det har vi även tittat på olika historiska och teologiska utvecklingar inom judendomen under denna tid.

Men nu är som sagt terminen snart slut – det återstår bara något lektionstillfälle och sedan final exams. Det betyder att det närmar sig examensdags för vissa, och i år har vi två duktiga unga teologer som tar sina bachelorexamina. Under våren har de skrivit sina examensarbeten, sina Senior Papers, och dessa kommer att presenteras och diskuteras under Senior Paper seminar. Detta hålls den 10 maj och alla är välkomna. Om du är intresserad av teologi, eller om du funderar på teologistudier, kan jag rekommendera dig att komma och lyssna, för här kommer du få provsmaka ett par av de olika typer av frågor du kan få arbeta med under dina studier. Här följer programmet:

Tisdagen den 10/5, kl 13:00-15:20 (sal 3 Livets Ords huvudbyggnad).

13:00-14:00 Joel Appelfeldt – “The Virtuous Interpreter: Gregory of Nazianzus, The Second Theological Oration, and the Scriptures – Thought and Practice”.
14:00-14:20 Fika
14:20-15:20 John-Christian Eurell – “Faith: An Activity of Christ or of the Believer? A Contribution to the Πίστις Χριστοῦ debate”.

Välkomna!

Jaktlund, Bell och frågorna

Dagenjournalisten Carl-Henric Jaktlund har skrivit ett blogginlägg där han jämför Rob Bells fokusering på frågeställning med Jesu undervisningsstil, och han tycks dra slutsatsen att Bell och Jesu metoder egentligen är ganska lika. I ett anfall av av hybris gissar jag att inlägget, i alla fall delvis, är en respons till mitt tidigare inlägg (eftersom vi diskuterade detta på twitter direkt efter min publicering).

Hursomhelst så vill jag börja med att säga att jag delvis håller med Jaktlund. Frågor är viktiga, och dåliga svar beror i stor utsträckning på dåligt formulerade frågor. Jag anser också att den dialektiska undervisningsmetoden, där lärare och student kommer fram till svaren tillsammans genom resonerande dialog är vida överlägsen en form där läraren bara levererar färdigpaketerade sanningar. Även om Jesus inte undervisade med hjälp av platonsk dialektik (hans undervisningsmetoder var snarare judiskt rabbinska), så finner vi liknande element i den. Han svarar nämligen sällan ja eller nej på frågor, han vill vrida på frågeställningar, han kontrar med motfrågor, och han talar i liknelser och bildspråk.

Ändå har jag problem med jämförelsen mellan Bell och Jesus på det här området.

Några punkter:

1.    Jesus var inte otydlig med sitt budskap.
•    Jesu liknelser var pedagogiska instrument som hjälpte till att illustrera poänger, de var inte avsedda att förvirra eller röra till begreppen. I de allra flesta fall är Jesu poäng tydlig; även de förstockade fariséerna verkar inte ha haft några problem med att förstå vad han pratade om (Luk 20:19). Ofta förstärks snarare budskapet; ingen kan väl missa poängen i Jesu liknelse om fåren och getterna? Inte direkt så att han lämnar frågan om dubbel utgång öppen för spekulation…
•    Vid något tillfälle ges intrycket att Jesus inte ville att alla skulle förstå hans liknelser. Orsakerna till detta var relaterade till hans personliga jordiska tjänst, och inget kristna predikanter behöver använda som modell. I de allra flesta fall råder det dock inga tvivel om vad hans liknelser illustrerar, och ibland följer han upp med en utläggning för att förvissa sig om att ingen missar poängen.
•    De enda gånger Jesus är medvetet undvikande är när hans motståndare uppenbart försöker snärja honom. Frågorna är då formulerade så att han ska svara fel hur han än gör, och i dessa fall undviker han raka svar (ex Mat 22:17-22). I sin generella undervisning är dock Jesus allt annat än kryptisk. Tror du någon lämnade en predikan med Jesus och undrade  huruvida omvändelse var nödvändigt eller inte, för att ta ett exempel?

2.    Inte enbart Jesu undervisning bör vara vägledande för kristna predikanter. Jesu jordiska liv och tjänst bör naturligtvis tjäna som förebild för alla kristna, inklusive predikanter, men samtidigt är Jesus själv tydlig med att hans jordiska undervisning inte omfattar allt som lärjungarna behöver veta. Han håller tillbaka viss undervisning (Joh 16:12-13), och ger därför kanske inte alltid klara svar på frågor som kristna idag är intresserade av. Jesus själv säger dock att detta kommer att förändras när den helige Ande ges. Redan efter sin uppståndelse börjar han undervisa lärjungarna nya ting (Luk 24:7, Apg 1:3), och han lovar att den helige Ande kommer att fortsätta arbetet (John 14:26). Därför behöver vi titta längre än till Jesu jordiska undervisning när vi letar modeller för den moderne kristne läraren. Den tydliga och raka undervisning vi finner i Apostlagärningarnas tal och senare i breven bör också vara normerande för oss.

Jag är handikappad av att inte ha läst Bells bok, och kan därför bara ge preliminära intryck som jag fått från citat, intervjuer och recensioner, men dessa pekar tydligt i en viss riktning. Jag tycker definitivt det verkar som att Bell fastnar i frågorna. I intervjuer har han väldigt svårt att ge tydliga besked om vad han tror i relation till bokens huvudtema (jfr Jesus och saduceerena, där han, trots att de senare försöker snärja honom, tydligt redogör för vad som kommer gälla vid uppståndelsen i den nya tidsåldern), och i boken tycks han ge motstridiga besked. Han betonar att Guds kärlek så småningom kommer att smälta alla hjärtan (vilket tydligt pekar mot någon form av universalism eller inklusivism). Det får alla kritiker att säga: ”Se där, han tror inte på dubbel utgång!” Vid ett annat tillfälle skriver han ”Det finns helvete nu och det finns helvete senare”, vilket får hans försvarare att ropa ”Se där, han tror visst på dubbel utgång!”. Verkligen? Vad betyder ”helvete” för Bell? Vad betyder ”senare”? Inte helt solklart, i alla fall om man får tro recensionerna.

Nej, snarare verkar Bell ha fått sina läsare precis dit där han vill ha dem: ingen vet exakt var han står, utan alla tolkar hans uttalanden som det passar. Samtidigt pratar alla om frågorna, vilket jag fortfarande gissar var hela syftet med boken.

Rob Bell-debatten och ortodoxiernas kamp

De som följer den kristna bloggosfären kan knappast ha missat den enorma debatt som följt publiceringen av Love Wins, en bok skriven av den amerikanske pastorn Rob Bell. Boken problematiserar traditionella kristna åsikter som himmel, helvete och dubbel utgång, samt tycks förespråka någon form av universalism.

Jag har inte läst boken, och kommer därför inte att recensera den här. Jag tvivlar också starkt på att jag kommer att läsa den inom en överskådlig framtid; dels har jag dåligt med tid till att läsa popteologiska böcker, och dels så intresserar både författaren och sakfrågan mig måttligt, som bäst. Universalism är ett ytterlighetsfenomen, som kan spåras här och där genom kyrkohistorien i kyrkans utkanter. Det är en lära som inte är biblisk och som, just på grund av detta, heller aldrig nått erkännande eller acceptans inom någon stor eller bred kyrkotradition.

Som så ofta är jag mer intresserad av själva debatten än av vad som debatteras, och just denna debatt har jag funnit särskilt intressant. Efter att ha läst några recensioner av boken är det två saker som slår mig. Det första är att alla, både kritiker och sympatisörer, verkar vara överens om att Bell är en utmärkt kommunikatör. Han beröms för sin retoriska och poetiska förmåga, samt sin skicklighet i att formulera sig på ett sätt som når fram till människor. Den andra observationen är att det råder total oenighet om var Bell står i själva sakfrågan; dvs om han verkligen förespråkar universalism eller om han tror på någon form av dubbel utgång. Av de citat jag sett verkar han faktiskt ge motstridiga besked. Så här har vi alltså en gudabenådad kommunikatör som på 200 sidor inte ens lyckas kommunicera sin egen ståndpunkt i relation till bokens huvudfråga. Hur går detta ihop?

Bland de som försvarar Bell ges ibland intrycket att man egentligen inte så mycket försvarar Bells åsikter som hans rätt att ställa frågor, och det positiva i att han lyfter fram ett ämne för diskussion. Och samtidigt anklagas hans kritiker för att försöka strypa debatten och bara avfärda honom som heretiker. Detta är en självbild som väldigt många Bell-sympatisörer (och möjligen Bell själv) verkar vara måna om att odla; vi är ödmjuka, ofärdiga, stapplande, sökande, brottande och “på väg” – medan kritikerna är trångsynta, högdragna, exkluderande, och heretikerstämplande surmuppar.

Jag köper inte riktigt den bilden, och jag ska förklara varför. Jag menar nämligen att det existerar precis lika mycket normativitet på båda sidor, och lika väldefinierade självidentiteter, som dessutom är precis lika exkluderande mot de som avviker. Den enda skillnaden är vad normativiteten består av och relaterar till.

Först ska man ha klart för sig att Rob Bell inte är vem som helst. Han är pastor för en kyrka med ca 10 000 medlemmar (en sk megakyrka), och en frontfigur i den löst definierade rörelse som brukar kallas Emerging Church. Han är en bästsäljande författare, och utan tvekan en av USA:s mest inflytelserika kristna ledare (därav uppståndelsen kring hans bok). Han är dessutom, också utan tvekan, väl medveten om allt detta.

Bell är, således, en lärare med ett budskap. När han skriver en bok om ett hett och kontroversiellt ämne så är det inte för att ödmjukt lyfta handen till hälften, harkla sig och säga “jo, men kan man inte tänka såhär också, kanske, eventuellt.” Nej, det är för att just sprida sitt budskap, för att undervisa, för att predika, för att påverka och för att driva den teologiska reflektionen i en viss riktning. Att tro något annat är bara naivt. Och varför skulle han inte vilja påverka? Han är ju pastor, trots allt…

Frågan man måste ställa är därför inte om Bell har ett budskap, utan snarare vad budskapet är. Och i Bells fall skulle jag vilka hävda att budskapet, helt i linje med det postmoderna paradigm han är en del av, är själva frågeställningen. Budskapet är att frågan, snarare än svaret, är det viktiga.

I den svenska kristna bloggosfären har det parallellt med Bell-debatten förts en debatt om Fyrke (sk fyrkantsevangelikalism), där grupperingarna verkar vara ungefär desamma, och det har varit intressant att studera vad det är i dessa debatter som skapar konflikter. Och det står klart att det som rör upp Bell-lägret (eller anti-Fyrkelägret) mest inte är folks åsikter (det är ok att vara både universalist och att tro på dubbel utgång) utan hur åsikterna formuleras. Det är de starka åsikterna som sådana som stör, inte deras utformning; mao man kan vara helvetestroende, men man kan inte vara en helt övertygad helvetestroende. Det är därför som just fyrkanten – det skarpa, tydliga och avgränsande – symboliserar det mest förhatliga för denna falang.

Och det är just detta som gör att grupperna så ofta pratar förbi varandra; man talar i diskussionerna helt enkelt om olika saker. Ena gruppen försöker prata i termer av sant och falskt, rätt och fel, bibliskt och obibliskt etc, medan det är just sådana dikotomier som den andra gruppen inte kan hantera eller acceptera.

Jag vill dock hävda att båda grupper, på sitt eget sätt, är precis lika normerande och exkluderande. Bell-falangen vill gärna framställa det som att de är öppna, frågande och prövande och därför mindre normerande, men det är en chimär, eftersom det är just detta förhållningssätt som utgör den normerande, djupt postmoderna, självidentiteten. När en (enligt egen utsago) postmodern ärkebiskop skriver en bok som heter Jag har inte sanningen, jag söker den är det inte ett uttryck för ödmjukhet så mycket som för ideologi. Han har inte sanningen, och det har ingen annan heller, just pga att det inte går att inneha sanningen. Panta rei. Det är en del av paradigmet. Frågan är svaret. Vägen är målet. Kampen är segern.

Heresin inom den gruppen är därför inte att ha fel åsikter, utan just att ha fasta, cementerade åsikter, och fräckheten att hävda att något är orubbligt sant (eller falskt). Därför är det kanske inte konstigt att flera begåvade människor läser Love Wins, och ändå landar i helt olika slutsatser om vad bokens budskap egentligen är. Det är nämligen just det som är budskapet, skulle jag gissa…

P.s. Orkar inte länka till alla inlägg, men om ni vill börja nysta i debatten är Kolportören och Stefan Swärd två bra bloggar att börja med…

Nya Narniafilmen: ett fiasko

Häromdagen var jag och såg den nya Narniafilmen, Kung Caspian och Skeppet Gryningen, på bio. En mycket trevlig och välbehövlig utekväll med hustrun, men filmen som sådan var en riktig besvikelse. Utan tvekan den sämsta av de som producerats hittills. BBC:s version är, trots dess lägre budget och sämre effekter, mycket bättre.

Faktum är att det nästan är imponerande hur man kan misslyckas så kapitalt med att omarbeta en populär litterär förlaga. Att förlagan måste skrivas om är uppenbart, och inget konstigt i sig. Så är det alltid när böcker blir film, och därför kommer bokfantaster alltid klaga över att filmer ”inte är som böckerna”.

Men detta var mer än det. Även om manus oundvikligen avviker från förlaga finns ju alltid ambitionen att en film ändå ska förmedla samma story, budskap, känsla och ”anda” som den bok den baseras på. I alla fall om man hävdar att filmen är ”baserad på” en bok. Om man bara kallar den ”inspirerad av” är man ju fri att ändra mer. Men dessa filmer har ju klart uppvisat ambitionen att vara just filmatiseringar av C.S. Lewis’ berömda barnböcker.

Manuset är inget mindre än en katastrof. Genom att skapa en helt ny – och totalt misslyckad – suprastruktur för berättelsen, lyckas man döda den helt. Det ska sägas att boken inte är lätt att filmatisera på grund av dess struktur, men här verkar man inte ens ha ansträngt sig för att lösa de dramaturgiska problemen. Boken är löst uppbyggd runt ett tema som karakteriseras av och drivs framåt av sökandet av de försvunna riddarna och även av närmandet mot Aslans rike, men under resans gång domineras strukturen av besöken på öarna. Dessa är isolerade, didaktiska småberättelser som utforskar olika delar av den mänskliga naturen, och ofta har en stark teologisk underton. Den stora berättelsen byggs upp och drivs framåt av dessa småberättelser som alla summeras och kulminerar i mötet med Aslan vid världens ände i slutet av boken.

Filmen saboterar detta fullständigt genom att introducera ett nytt övergripande tema (den löjliga dimman), som nu fungerar som händelseförloppens drivkraft. Inte nog med att det inte funkar – berättelsen framstår som förvirrad och ogenomtänkt – utan det förstör också den ursprungliga strukturen och gör därmed delar av filmens innehåll fullständigt obegripligt. Småberättelserna, som i boken fungerar som händelseförloppens drivkraft, förlorar sina syften och passar inte längre in i berättelsen, varför de i filmen skrivs om och hafsas över som konstiga speedbumps i ett drama som nu drivs framåt av något helt annat.

Det var faktiskt länge sedan jag såg en så misslyckad film. Hoppas verkligen att regissör och manusförfattare kickas till nästa film, för då handlar det om min favoritbok i serien – Silvertronen – och nåde dem om de förstör den på samma sätt.

Betyg på filmen: 3/10. Att det inte blir ett eller noll beror på de vackra vyerna, bra effekter och animering, hyfsat skådespeleri (Eustace är riktigt bra), samt att det trots allt rör sig om en Narniafilm; även i förvanskad form fängslar landet, sagan och magin i berättelserna…

Och när vi ändå är inne på betygsättning, här är min rangordning av böckerna i serien:

1.    Silvertronen
2.    Hästen och hans pojke
3.    Kung Caspian och skeppet Gryningen
4.    Min morbror trollkarlen
5.    Häxan och Lejonet
6.    Den sista striden
7.    Caspian, prins av Narnia

Rankning av filmerna hittills:

1. Häxan och Lejonet
2. Caspian, prins av Narnia
…
7. Kung Caspian och Skeppet Gryningen