Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Au Revoir…

När jag startade den här bloggen för 8,5 år sedan var det mycket debatt och politik som intresserade mig. Så småningom gick jag över till att skriva mer runt teologi, forskning mm, också ofta med debattmässig inriktning.

Under senare år har jag upptäckt att jag ytterst sällan känner mig inspirerad att skriva sådana texter längre, och jag tror därför att det är dags att lägga ner den här bloggen nu. Jag försvinner inte helt från cyberrymden utan har skapat en ny liten blogg där jag (förhoppningsvis) kommer att skriva lite då och då.

Men det skrivandet lär bli av en annan karaktär – mer betraktelser, korta reflektioner och personliga tankar. Vill ni följa mig där är ni välkomna att kika in.

På återseende!

David

Det här med kultur är intressant. TV, bio, teater, musik, konst, litteratur och annat. Särskilt för oss som är uppväxta inom frikyrkan. Särskilt för oss som är uppväxta inom den karismatiska och ”väckelseorienterade” delen av frikyrkan. För oss brukade nämligen alla dessa saker bekvämt sorteras in under en enda kategori – ”synd”. Eller i bästa fall ”världslighet”.

Analysen av tv-filmer var ganska enkel när jag växte upp. Finns det blod, död, nakenhet eller sex? Dåligt! Finns detta inte med? Möjligen ok. Om någon dristade sig till att gå på bio (och berätta om det) rörde det sig alltid om filmer som ”Medan du sov” eller ”Notting Hill”. Alla frikyrkotjejers favoritfilmer. För man vågade inte säga något annat. Såg man på tv-serier var det kanske ”Vänner” eller McGyver. Lyssnade man på musik var det alltid ”kristen” musik, och även där fanns det begränsningar. Absolut ingen rock eller annat som var världsligt inspirerat eller, på frikyrkoiska – ”demoniskt”.

Igår gjorde jag ett litet test. Jag skrev på Twitter och Facebook att jag kollat igenom alla avsnitt på The Walking Dead. En zombieserie med mycket blod och död i sig. Och väntade på reaktionerna från frikyrkovänner, vilka blev precis som väntat.  I princip inga alls.

Twittermeddelandet löd: ”När man tittat ikapp alla ‘The Walking Dead’-episoder, vad ska man göra då?” Ett av svaren jag fick var: ”Omvända sig ;).” Smileyn indikerar att det kanske inte var helt seriöst menat, men jag tror faktiskt att det signalerar många av mina frikyrkovänners inställning. Att titta på sånt är i det närmaste synd och något man bör omvända sig ifrån.

Så varför detta test? Har jag hamnat i en upprorsfas, så här mitt i livet, och måste göra allt det jag inte fick när jag växte upp? Nja, knappast. Jag har väl alltid varit lite upprorisk i den bemärkelsen att jag försökt rätta mig efter mitt eget samvete snarare än externa regler. Och man brukar aldrig ångra att man följt sitt samvete.

Snarare är det så att jag är intresserad av andlighet och teologi och hur dessa är kopplade till våra moraliska imperativ. Tex hur kulturfientligheten inom frikyrkotraditionen hänger ihop med den reformert tolkade mörka, västkristna människosynen som bottnar i Augustinus arvsyndslära, och hur den östliga kyrkan, med en mycket ljusare människosyn, också ofta har en annan inställning till det mänskliga, i form av konst och kultur. Men det är en annan bloggpost.
Här skulle jag bara vilja ge några enkla reflektioner till varför jag själv kan se på en så ”demonisk” tv-serie.

Låt mig börja med att slå fast en sak, för att det som följer inte ska låta för pretentiöst: om jag tittar på tv/film är det i princip alltid för underhållning eller avkoppling. Ytterst sällan för att försöka lära mig något, för sådant finns bättre medier. Med detta sagt så gillar jag filmer som ändå får mig att tänka och känna.

Jag är generellt ingen fan av skräck-genren. Jag ser ytterst sällan på skräckfilmer, särskilt inte om de har som enda syfte att vara läskiga. Det ger liksom inget. The Walking Dead är däremot inte framförallt en läskig serie. Visst, genren är definitivt skräck med subgenren zombie, men det som gör serien intressant är inte koagulerat fejk-blod eller krossade protesmasker (som onekligen förekommer i ansenlig mängd). Framförallt är det nämligen ett drama. Ett drama som utspelar sig i en fruktansvärt extrem miljö.

Handlingen kretsar kring en liten och skiftande grupp människor som kämpar, inte bara för att överleva utan även bevara sin mänsklighet i en värld som degenererat till ett mardrömslikt, helvetiskt kaos. Död och omänskligt lidande, både fysiskt och psykiskt, är ständigt närvarande faktorer. Frågor runt moral, etik, mänsklighet och civilisation dominerar hela handlingen.

I kampen för överlevnad ställs de kämpande människorna inför dagliga moraliska dilemman. Hur långt kan man låta självbevarelsedriften styra handlingarna? Är det rätt att offra en enskild människa (en vän) för att flera (som man inte känner) ska få leva? Är det rätt att låta flera okända dö för att rädda en vän? Är det rätt att döda för att skydda? Vad innebär vänskap? Lojalitet? Självuppoffrande? Var går pragmatikens och konsekvensetikens gränser?

Ledarskapsfrågor (stark ledare kontra konsensuskultur) utforskas samt frågor runt civilisationens pris. Vad definierar en moralisk varelse, och ett moraliskt samhälle? Vad är mänsklighet? Hur formar yttre omständigheter våra personligheter?

Och svaren skrivs oss inte på näsan. Ingen av huvudpersonerna är moraliska superhjältar som alltid fattar rätta beslut. Och ofta lämnas man med frågan vad man själv skulle ha gjort i samma situation.

Ett exempel ur det senaste avsnittet. En av huvudpersonerna – en kvinna som varit med i gruppen och serien i fem säsonger – fattar ett drastiskt beslut. Vi har följt med henne sen dag ett, sett henne utvecklas från en kuvad, misshandlad hustru till en stark, beslutsam men också omtänksam och medkännande kvinna. En av de som bidrar mest till gruppen, med erfarenhet, kunnande och moralisk styrka. En som alltid finns där för de andra, hjälper och ställer upp. Men så en dag fattar hon alltså ett drastiskt och ödesdigert beslut i moralens gråzoner. Princip ställs mot pragmatik, värderingar och mänsklighet mot överlevnadsmekanismer. Och gruppens ledare, en mångårig vän, måste bestämma sig för hur han hanterar det. Inte lätta frågor.

Är det viktigt att reflektera runt dem? Jag tror det, inte minst för oss som bor och är uppväxta i ett tryggt land som Sverige. Människor som flytt från krigets fasor har ofta större förståelse för vad det innebär att ställas inför sanna etiska dilemman. De kan ha tvingats fatta beslut som förföljer dem hela livet. Handlade jag rätt eller fel? Och kanske finns det inget givet svar.

Så innebär detta att all bör se The Walking Dead? Verkligen inte! En viss dragning till det morbida är nog trots allt en förutsättning för att uppskatta den ;). Men personligen får jag mer ut av en sån serie än kulturella produkter som lämnar oss glättiga och oberörda i vår västerländska bekvämlighet och lyx. Däri, tror jag, ligger det sant ”demoniska”…

Dags för min engångomåretuppdatering av bloggen. Funderar på om den blivit för gammal helt enkelt och att det är därför den inte skriver sig själv. Den föddes i början av 2005 vilket ju är hela 8 år sedan, och kanske är den helt enkelt redo för graven? Kanske är det därför den rosslar och har sig – you can’t fight nature, at some point it’s just your time, så att säga?

Hursomhelst, nu finns det en liten sak jag vill pusha för. Den 10 september kommer den brittiske teologen och nytestamentlige forskaren N.T. Wright till ÖTH. Är du teolog, pastor eller bara har intresse för teologi eller bibliska studier så vill du inte missa detta.

För några år sedan skrev Mike Gorman, med anledning av en konferens som Wheaton anordnade om Wright och hans forskning, några punkter som sammanfattar vad som gör N.T. Wright till den gigant han är. Jag återger dem här i original (för lat för att översätta):

1. Bishop Tom is a first-rate historian, New Testament scholar, theologian, churchman, and rhetorician all rolled into one. He is the total package.

2. As an historian and interpreter of texts, he is enormously insightful in his analysis and creative in his synthesis.

3. He has almost boundless energy and is simply a spellbinding speaker. As one noted speaker said when introduced as the next presenter following the bishop’s magical presentation, “No one should have to follow Tom Wright on a program.” Amazingly, he can do what he does often with little time for preparation—for instance, a riveting lecture or sermon prepared in a few minutes early in the morning and delivered before the rest of us have begun to think for the day. As one good friend of mine says, it’s a question of theodicy, of the justice of God, that someone can do that.

4. He is sometimes traditional and sometimes progressive, and often both at the same time.

5. He brings theology and Scripture to life, making the connection between them and the role of Christians in the real world.

6. Finally (at least for now) he has helped to revolutionize and solidify our understanding of many things about Jesus and Paul and the mission of the church. That’s not to say anyone, including me, agrees with him all the time. But he must always be taken seriously.

Min gode vän Nijay Gupta gjorde några ytterligare observationer som ni också kan kika på.

När jag bodde i Durham hade jag förmånen att få lyssna till Wright live (han var ju biskop där då) och han är verkligen en briljant talare. Sen är jag ingen Wright-entusiast i den bemärkelsen att jag alltid håller med honom. En del saker har han helt fel kring (har skrivit tidigare om en debatt han hade med min f.d. handledare John Barclay, och som han i min mening förlorade kapitalt), men han är alltid värd att lyssna till och hans perspektiv är alltid genomtänkta samt präglas ofta av kreativitet i kombination med djup teologisk (och annan) reflektion.

Så som sagt, ni vill inte missa detta – anmäl er (senast den 3:e september) och kom! Så kan vi träffas och ta en fika ihop medan vi alla ändå är där ;).

Gör ett försök att bryta bloggfastan lite, även om jag tror det blir tillfälligt. Det har blossat upp en debatt om teologi- och pastorsutbildningar föranledd av ett utspel från den ständigt aktuelle och debattsugne Stefan Swärd. Jag har inte läst alla inlägg i debatten, och sannerligen inte alla bloggkommentarer, och jag kommer inte att försöka kommentera alla av de synpunkter som Swärd fört fram. Ett välformulerat och i många delar tänkvärt svar på Swärds tidiga inlägg har redan getts av David Willgren, doktorand i GT vid Lunds universitet, och som Swärd föredömligt och generöst låtit publicera som ett gästinlägg på sin egen blogg.

Det jag kort tänkte kommentera är Swärds senaste och vad jag förstår sista inlägg i debatten, i vilket han tar upp frågan om bibelsyn. Varning – det här kommer bli lite provokativt…

Swärd tycks mena att bibelsynen är det viktigaste som skiljer den ”akademiska” teologi han kritiserar från den konfessionellt baserade och praktiskt betonade pastorsutbildning han förespråkar. Jag tycker det här med bibelsyn är intressant, för detta är en av de vanligaste invändningar man får höra från frikyrkligt håll mot ”akademisk” teologi:  ”På universiteten får man bara lära sig att kritisera och dissekera Guds ord, inte att ta emot och praktisera det och dessutom utgår man ifrån att Bibeln bara består av mänskliga skrifter.”

Nå, för det första: Bibeln ÄR skriven av människor! Och det finns inget som helst kontroversiellt i detta påstående – det har den kristna kyrkan vidhållit i alla tider. Vill du ha en skrift som fallit ner direkt från himlen eller som är direkt-dikterad från Gud får du gå till t.ex. Koranen eller Mormons bok, men inte till Bibeln. Att Bibeln består av en mängd olika skrifter, skrivna av olika människor på olika språk, i olika kulturer och av personer som förfäktar olika perspektiv och varierande åsikter borde inte komma som en överraskning för någon som studerat kyrkohistoria eller är det minsta bekant med kanoniseringsprocessen. Det var ju just detta faktum som föranledde Kyrkan att fastställa vissa urvalskriterier i bedömningen av de (nytestamentliga) skrifter som skulle anses värdiga att upptas i NT:s slutgiltiga kanon.

Som kristen tror jag naturligtvis också att Skriften är inspirerad av Gud, men jag tror det faktum att den faktiskt skrivits av människor av kött och blod behöver betonas starkare. Ofta möter man nämligen en munnens bekännelse till detta bland pastorer och ledare – ”jo, naturligtvis präglas varje skrift av dess författares personlighet och perspektiv” – men det är mycket sällan sådana insikter blir tydliga i bibelutläggningarna. Där är det snarast ett verbalinsperationistiskt förhållningssätt som dominerar. Verbalinspiration är en klassisk muslimsk syn på Koranen men speglar INTE en klassiskt kristen bibelsyn…

För det andra så är det slående hur säkra de som aldrig studerat teologi är över hur undervisningen i dessa ämnen ser ut vid statliga universitet och hur övertygade de är om hur kristna studenter hjärntvättas till att överge sin barnatro och börja ”tvivla” på Bibeln. Två osökta frågor växer nu fram: är det verkligen ”Bibeln” studenterna börjat tvivla på eller är det allt det de fått höra om Bibeln i sina kyrkor och samfund som senare visat sig vara inkorrekt? Om det senare, ligger problemet hos de vetenskapliga institutionerna eller hos de kyrkor som antingen är okunniga om eller medvetet slarvar med sanningen? Den andra frågan är hur de utan kunskap i frågorna kan vara så förtvivlat säkra på att det är otrospropaganda som får studenterna att revidera sina åsikter och inte just kunskapen själv? Sanningen, liksom. Den som vi alla påstår att vi värderar och söker. Ny kunskap brukar ju som bekant ibland ställa till det för förutfattade meningar, oinformerade föreställningar och förenklade världsbilder.

Självklart är det så att man vid ett sekulärt lärosäte inte kan utgå från en kristen syn på Bibeln. De bibliska böckerna studeras, språkligt och litterärt, som de människoproducerade samt historiskt och kulturellt betingade dokument de är. Man söker svar, med vetenskapliga metoder, på frågor som rör texternas ursprung, historia, receptionshistoria, innehåll och betydelse för en ursprunglig läsekrets, mm, mm. För att klara detta krävs specialkompetens inom en mängd olika områden, och de flesta nytestamentliga forskare är bara experter inom något eller några av dessa. Vad som däremot inte krävs är en personlig kristen övertygelse. Det går att vara en utmärkt historiker och exeget utan att vara personligt troende, och ett antal av världens ledande NT-experter har just ingen personlig tro att tala om. Frågor om en texts ursprung och tillkomsthistoria är nämligen historiska sådana och kan besvaras av tränade historiker och textkritiker som besitter de relevanta kunskaperna. Troende eller ej.  Samma sak gäller en texts ursprungliga betydelse. Den får man insikt om genom att studera språk, lingvistik, antik judisk och hellenistisk historia och kultur och en mängd andra saker. Inte genom att gå på bönemöten eller ett par hundra gånger läsa samma bibelställe i översättning genom någon överambitiöst utformad bibelläsningsplan (jag skrev ju att det skulle bli provokativt ;)).

Var står Swärd i detta? Håller han med om att dessa färdigheter är viktiga för vår bibelkunskap? Hans blogginlägg gör oss tyvärr inte klokare. Å ena sidan skriver han att Bibeln är ”begriplig” och att dess ”budskap är fantastiskt tydligt”. Å andra sidan är Bibeln ”ingen enkel bok” och processen att lära sig förstå och tillämpa den är ”en livslång resa”. Om budskapet nu är ”fantastiskt tydligt”, varför tar det ett helt liv att lära sig förstå det? Jag skriver inte detta för att vara dryg eller märka ord utan för att det speglar den frikyrkliga kluvenheten inför utbildning inom bibelvetenskap. Å ena sidan ”är det ju bra” att lära sig hebreiska och grekiska och lära känna de antika kulturerna. Det kan ju ”skänka ljus” över texterna, som man brukar säga. Å andra sidan behöver den troende egentligen inget annat än en bibel på sitt eget språk och den helige Andes ledning för att förstå allt perfekt. Vi behöver ingen hjälp med att förstå Skriften. Inte av experter. Inte av akademiker. Inte av präster, biskopar eller något läroämbete. Är inte det protestantismens grundidé? Ljuset som akademiska studier kan skänka är därför alltid begränsat och aldrig nödvändigt, om man drar ut konsekvenserna av dessa resonemang.

Swärd hävdar att han har samma bibelsyn som Paulus och Jesus har, något annat vore förmätet menar han, och han citerar två skiftställen som stöd för detta påstående.  Det ironiska är att skriftställena långtifrån är tydliga eller oproblematiska. Ingenstans i NT eller GT står uttrycket ”Bibeln är Guds Ord” att finna. Självklart inte, eftersom Bibeln som fenomen inte existerade när de nytestamentliga skrifterna författades. Den enda bok jag känner till som innehåller en genomtänkt och trovärdig självreferens är väl Michael Endes ”Den oändliga historien”. Bibeln innehåller ingen självreferens överhuvudtaget. Betyder det att vi inte kan kalla Bibeln Guds Ord? Nej, men det betyder att vi måste vara tydliga med vad vi menar när vi säger detta, och reflektera över hur det stämmer överens med det vittnesbörd som vi faktiskt finner i Skrifterna. Och för att referensen till 2 Tim 3:16-17 ska få någon relevans alls behöver vi ta reda på vad Paulus menade när han skrev detta. Vad menade han t.ex. med ”hela Skriften”? Innefattar ”utandad” med nödvändighet begrepp som ”inerrant” eller ”infallible” som ofta är viktiga för dagens evangelikaler, eller förstås det bäst på ett annat sätt? För att besvara dessa frågor behövs kunskap i koinégrekiska och gedigna bakgrundsstudier inom judisk, grekisk-romersk och tidig kristen kultur. Sån’t man pysslar med vid akademiska teologiska utbildningar… Och citatet från Mat 5 18-19 ska vi ju inte tala om . Att Swärd väljer det för att illustrera Jesu (och sin egen) bibelsyn är ju väldigt intressant, då det väl är ett av de mest omdiskuterade och problematiska Jesus-logia som vi har. Läs det tex tillsammans med Gal 3 och försök skapa en samstämmig NT-teologi om den mosaiska lagen utifrån det. Jag säger inte att det är omöjligt, men det låter sig knappast göras lättvindigt…

Det blir lite spridda skurar nu känner jag, men det finns en hel del i den kritik Swärd för fram som inte känns helt genomtänkt. Det grundläggande problemet är att han inte vill eller förmår skilja på bibeltolkningens två olika dimensioner – de vi ibland brukar benämna exegetik och hermeneutik. Exegetiken, som syftar till att förstå vad texterna betydde för en ursprunglig läsekrets, är primärt en vetenskaplig exercis, och bedrivs utifrån vetenskaplig metodik. Hermeneutik, som syftar till att skapa/finna relevans för skrifterna i nuet (jag förenklar medvetet här) innehåller också vetenskapliga element, men det är framförallt här som konfession spelar någon roll. Vetenskapen kan i bästa fall hjälpa oss att förstå hur en antik text troligen uppfattades i en antik kontext, men den kan aldrig tala om för oss vad den betyder för oss idag. På vilket sätt är Bibelns budskap relevant för oss idag, och hur kan vi låta det påverka och förvandla våra liv? Det är här någonstans som teologi börjar skapas, och i den processen ska Kyrkan naturligtvis inte bara vara närvarande utan stå vid rodret. Vi kan aldrig överlåta åt akademiker att utforma våra kyrkors teologi, men vi bör kunna låta experterna göra sitt jobb, vilket är att leverera oss ett så bra underlag som möjligt utifrån vilket vi skapar vår teologi. Är det problematiskt om dessa vältränade experter även innefattar pastorer och kyrkliga ledare? Tvärtom, vill jag hoppas…

Men idag hamnar vi ofta där, som Peter Enns nyligen tog upp i ett mycket intressant inlägg, att evangelikala ungdomar som studerar och doktorerar i bibelvetenskap vid beryktade akademiska institutioner och sedan kommer tillbaka för att betjäna sina församlingar och seminarier ofta upplever att det enda som värderas är deras titlar och examina, inte deras genom hårt arbete förvärvade kunskap. Och det är riktigt, riktigt sorgligt…

Nästa vecka kommer jag att hålla en öppen föreläsning på LOTS. Titeln är ”The True Israel: Early Jewish-Christian Relations and the Rise of Supersessionist Theology”. Titeln är på engelska (pga av alla utländska studenter på LOTS) men själva föreläsningen kommer att vara på svenska (med engelsk simultantolkning tillgänglig).

Jag håller som bäst på att förbereda mig nu så vi får se lite hur det utformas, men jag kommer att beröra utvecklingen av judisk-kristna relationer framförallt under 100-talet, när kristendomen började att definieras tydligare gentemot judendomen både retoriskt och teologiskt.

Föreläsningen är öppen för alla och kräver ingen direkt förkunskap, så om du har tid och tycker ämnet verkar intressant är du välkommen.

Tid: Tisd. 10 april, kl 14:15-15:45
Plats: LOTS, sal 3

Disputation

I tisdags var det då dags för disputation, eller viva (lat. viva voce, ”levande röst” = muntlig examination) som dess brittiska motsvarighet kallas. Fyra års forskningsarbete ska summeras, avhandlas och slutligen bedömas på ett par timmar. Jag medger att det var aningen pirrigt. En brittisk disputation skiljer sig ganska markant åt från en svensk. För det första är det inte en offentlig tillställning som i Sverige, dit släkt och vänner bjuds in, etc. Tvärtom är det väldigt lågmält – man sitter ensam med sina två examinatorer (vid Cambridge är i normala fall inte ens handledaren med), och det är inte ovanligt att det sker väldigt incognito – man informerar släkt och vänner om det hela efteråt.

 
En annan skillnad är nämligen att vivan är en verklig examination där det är fullt möjligt att misslyckas, så är man osäker på hur det kommer att gå kanske man inte vill basunera ut händelsen i förväg. Man vet alltså inte ens om avhandlingen blivit godkänd eller inte när man går in. I Sverige är ju disputationen i det närmaste en formalitet, och det är ytterst ovanligt att någon som släpps upp till disputation misslyckas. Men i England sker det hela tiden och är en del av systemet. Och bedömningen kan bli alltifrån några stavfel som behöver rättas till större revisioner, till ännu större revisioner med omdisputation, till ett rent misslyckande. Så ja, det är nervöst!

 
Vi reste på söndagen (jag och hustrun, utan barn) och hade fått hyra ett litet ”garden house” kopplat till Tyndale House, bara 20m från den lägenhet vi tidigare bott i under två år. Så det blev verkligen att återuppleva gamla minnen.  Måndag eftermiddag träffade jag min handledare, prof. Judith Lieu, som preppade mig inför morgondagen med en del tuffa frågor. Det hjälpte förberedelserna. På tisdagen satt jag och förberedde mig så gott jag kunde, medan Jessica hälsade på en gammal vän.

 
På eftermiddagen var det sedan dags. Min interna examinator (från Cambridge) var Dr. James Carleton-Paget, och min externa var Dr. Mark Edwards från Oxford. Först blev jag ombedd att kort beskriva min avhandling och på vilket sätt den bidrar till forskningen. Det var väntade frågor, så där var jag ganska förberedd. Sedan turades de om att fråga mig om olika delar av avhandlingen men utan att egentligen pressa mig speciellt hårt på någon punkt. Vi hade olika åsikter ibland och vid ett par tillfällen blev jag svaret skyldig (frågor jag inte riktigt tänkt på), men i det stora gick det bra, och det var ett ganska avslappnat samtal. Som jag fått mig tillsagt ett antal gånger:  ”Din disputation är förmodligen den enda gången i livet som du får sitta ned och prata med två kunniga personer som läst ditt verk och som är intresserade av att diskutera det med dig, så se till att ha roligt.” Och det hade jag faktiskt – det var riktigt kul att få diskutera de frågor man brottats med i flera år med ett par personer som faktiskt visste vad både de och jag pratade om. Totalt tog det bara 1 timme och 15 minuter, vilket jag har förstått är ganska kort tid.

 

Officiellt kommer jag inte få veta hur det gick förrän jag får besked från Board of Graduate Studies, men inofficiellt har jag klarat mig med mindre korrektioner (stavfel o.dyl.). Vilket var precis det jag hoppats på (ytterst få klarar sig utan några korrektioner alls).

 

Så just nu är jag nöjd och lättad… och, tro’t eller ej, (iaf efter graduation) filosofie doktor!

 

Uppdatering:För de som är intresserade av vad avhandlingen handlar om har jag skrivit om det tidigare.

I fredags skrev jag ett svar till Sigfrid Demingers veritabla sågning av svensk frikyrklighet och skickade in till Dagen debatt. Jag gissar att det är många som vill svara och att mitt inlägg därför kanske inte publiceras, så därför lägger jag ut det här också. 

”Frikyrkligheten bar inte hela vägen”. Så avslutar Sigfrid Deminger, teol. dr. och f.d. rektor vid Örebro Missionsskola, en personlig reflektion över frikyrkans öde som publicerades i Dagen den 3 februari. Deminger själv gick ur Svenska Kyrkan vid 17 års ålder med motiveringen att man inte bör vara med i två trossamfund samtidigt. Nu skriver han att han har gått med i Svenska Kyrkan igen, och då får man väl utgå ifrån att han samtidigt har lämnat frikyrkligheten bakom sig.

Kritiken som Deminger för fram mot svensk frikyrklighet är personlig, stundtals vass och genomgående sorgsen. Den vittnar om en känsla av förfall. Delar av den är det något svårt att förhålla sig till, då de mest verkar bottna i en allmän nostalgi över svunnen tid och kultur. Visst kan man sakna orgelspel i frikyrkan om man är uppvuxen med det, men att orglarnas uttåg skulle vara tecken på förfall är svårt att smälta. Orgeln är knappast en integral del av historisk kristen tillbedjan, och på vilket sätt skulle de instrument den ersatts av (tex pianon och gitarrer) vara mindre lämpliga? Jag är inte heller säker på att en modern pingstungdom skulle hålla med om att det musikaliska utbudet var bättre och mer varierande i Stockholms Filadelfiaförsamling på 50-talet än vad det är i samma församling idag. På samma sätt är det svårt att förstå relevansen i huruvida den finns en talarstol eller inte i en församling, osv…

Andra synpunkter är det dock lättare att stämma in i. Frikyrkan har blivit upplevelsecentrerad, och mötena liknar ibland mer artistframträdanden än gudstjänster. Deltagarna förvandlas till en passiviserad ”publik” snarare än att förbli just deltagare. Tematiska predikningar (med moderna vinklingar) dominerar över textutläggningar, och överhuvudtaget har bibelbruket avtagit både i gudstjänsterna och privat bland fotfolket.

Detta är verkliga problem, och Deminger är långtifrån den förste som identifierat dem. Främst bör de ses som utslag av vår tids konsumism. Idag är alla heltidskonsumenter, och vi gillar att bli matade vart vi än vänder oss. Gärna med lättuggad och lättsmält föda. Underhållningskulturen och ytliga predikningar som innehåller fler vardagsberättelser och roliga anekdoter än bibelcitat och handfast teologi är tydliga konsekvenser av denna tidsanda.

Den del av kritiken som kanske slår an den starkaste tonen, i alla fall hos mig och sannolikt hos fler av oss som tillhör en något yngre frikyrkogeneration, rör respekten för det heliga och vikten av historiska rötter. Här kommer Deminger in på något mycket viktigt. ”Historielöshet har alltid förebådat undergång”, skriver han. Något dramatiskt formulerat men visst ligger det något i det.

Det är nämligen i ljuset av detta, i sökandet efter det heliga, i återupptäckandet av andliga rötter, som det som av kritikerna kallats ”frikyrkans tåg mot Rom” måste förstås. För många av oss 2:a-3:e-generationens frikyrkliga handlar den ökande öppenheten mot de historiska kyrkorna som vuxit fram under senare år nämligen  inte om ett ”tåg” där slutdestinationen är en uppgörelse med vår frikyrkliga identitet. Snarare är det en upptäcktsfärd in i kyrkohistoriens och den historiska teologins olika skrymslen och vrår i jakt efter sådant som kan stärka vår identitet. Har Deminger missat denna rörelse, eller varför nämner han den inte? Når den inte heller ända fram? Att som frikyrklig ha fått lära mig att uppskatta det liturgiska, att få fördjupa mig i kyrkofädernas texter, att få bekanta mig med teologisk reflektion och uttrycksformer av den kristna tron som jag tidigare inte känt till, har inte lett till en identitetsförvirring eller till en vilja att lämna frikyrkan, utan har snarare gett mig en referensram att förhålla mig till. Ett sammanhang att placera in min tro i. Ett klippa att sätta ner fötterna på i ett strömmande vattendrag.

”Jag är född socialdemokrat och jag kommer dö socialdemokrat”, sade förre S-ledaren Håkan Juholt i sitt avskedstal nyligen. Jag själv är född frikyrklig. Om jag kommer att dö frikyrklig återstår väl att se, men en sak vet jag: jag tror fortfarande på frikyrkligheten. Jag tror att frikyrkan har en viktig roll att spela i svensk kristenhet, och jag tror att den bidrar med saker som den övriga kristenheten är i behov av. Frikyrkornas missionsiver, deras sociala engagemang, deras entusiasm, överlåtelse och betoning av det kristna budskapets relevans i vardagslivet är något livsviktigt. Detta hävdar jag utan att kritisera eller ifrågasätta andra kyrkliga familjers förtjänster. Därför vore det ytterst sorgligt om frikyrkofolk på bred front började följa Demingers exempel och lämna. Man behöver inte ge upp! Hur kan man säga att frikyrkan inte bar hela vägen, när vägen inte tagit slut än? Frikyrkan behöver kanske en reformation, men vad gör det? Allt som krävs för en sådan är att det finns medlemmar och ledare som är villiga att reformera…

David Nyström

Frikyrkomedlem, teolog samt doktorand i kyrkohistoria vid University of Cambridge

P.s. Daniel Alm och Jonas Melin har redan publicerat ett par intressanta svar på Demingers kritik.

Uppdatering 1: Deminger har nu förtydligat några av sina ståndpunkter i en intervju. Bl.a. meddelar han att han inte gått ur sin frikyrkoförsamling, men att ”en del har missuppfattat det så”. Jo, eftersom han skrev i sin artikel att ”[m]an borde inte tillhöra två trossamfund” låg det ju nära till hands att anta att han själv inte gör det. Hursomhelst, intervjun står att läsa här.

Uppdatering 2: Nu har Dagen publicerat inlägget på webben, ser jag.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.