De som följer den kristna bloggosfären kan knappast ha missat den enorma debatt som följt publiceringen av Love Wins, en bok skriven av den amerikanske pastorn Rob Bell. Boken problematiserar traditionella kristna åsikter som himmel, helvete och dubbel utgång, samt tycks förespråka någon form av universalism.
Jag har inte läst boken, och kommer därför inte att recensera den här. Jag tvivlar också starkt på att jag kommer att läsa den inom en överskådlig framtid; dels har jag dåligt med tid till att läsa popteologiska böcker, och dels så intresserar både författaren och sakfrågan mig måttligt, som bäst. Universalism är ett ytterlighetsfenomen, som kan spåras här och där genom kyrkohistorien i kyrkans utkanter. Det är en lära som inte är biblisk och som, just på grund av detta, heller aldrig nått erkännande eller acceptans inom någon stor eller bred kyrkotradition.
Som så ofta är jag mer intresserad av själva debatten än av vad som debatteras, och just denna debatt har jag funnit särskilt intressant. Efter att ha läst några recensioner av boken är det två saker som slår mig. Det första är att alla, både kritiker och sympatisörer, verkar vara överens om att Bell är en utmärkt kommunikatör. Han beröms för sin retoriska och poetiska förmåga, samt sin skicklighet i att formulera sig på ett sätt som når fram till människor. Den andra observationen är att det råder total oenighet om var Bell står i själva sakfrågan; dvs om han verkligen förespråkar universalism eller om han tror på någon form av dubbel utgång. Av de citat jag sett verkar han faktiskt ge motstridiga besked. Så här har vi alltså en gudabenådad kommunikatör som på 200 sidor inte ens lyckas kommunicera sin egen ståndpunkt i relation till bokens huvudfråga. Hur går detta ihop?
Bland de som försvarar Bell ges ibland intrycket att man egentligen inte så mycket försvarar Bells åsikter som hans rätt att ställa frågor, och det positiva i att han lyfter fram ett ämne för diskussion. Och samtidigt anklagas hans kritiker för att försöka strypa debatten och bara avfärda honom som heretiker. Detta är en självbild som väldigt många Bell-sympatisörer (och möjligen Bell själv) verkar vara måna om att odla; vi är ödmjuka, ofärdiga, stapplande, sökande, brottande och “på väg” – medan kritikerna är trångsynta, högdragna, exkluderande, och heretikerstämplande surmuppar.
Jag köper inte riktigt den bilden, och jag ska förklara varför. Jag menar nämligen att det existerar precis lika mycket normativitet på båda sidor, och lika väldefinierade självidentiteter, som dessutom är precis lika exkluderande mot de som avviker. Den enda skillnaden är vad normativiteten består av och relaterar till.
Först ska man ha klart för sig att Rob Bell inte är vem som helst. Han är pastor för en kyrka med ca 10 000 medlemmar (en sk megakyrka), och en frontfigur i den löst definierade rörelse som brukar kallas Emerging Church. Han är en bästsäljande författare, och utan tvekan en av USA:s mest inflytelserika kristna ledare (därav uppståndelsen kring hans bok). Han är dessutom, också utan tvekan, väl medveten om allt detta.
Bell är, således, en lärare med ett budskap. När han skriver en bok om ett hett och kontroversiellt ämne så är det inte för att ödmjukt lyfta handen till hälften, harkla sig och säga “jo, men kan man inte tänka såhär också, kanske, eventuellt.” Nej, det är för att just sprida sitt budskap, för att undervisa, för att predika, för att påverka och för att driva den teologiska reflektionen i en viss riktning. Att tro något annat är bara naivt. Och varför skulle han inte vilja påverka? Han är ju pastor, trots allt…
Frågan man måste ställa är därför inte om Bell har ett budskap, utan snarare vad budskapet är. Och i Bells fall skulle jag vilka hävda att budskapet, helt i linje med det postmoderna paradigm han är en del av, är själva frågeställningen. Budskapet är att frågan, snarare än svaret, är det viktiga.
I den svenska kristna bloggosfären har det parallellt med Bell-debatten förts en debatt om Fyrke (sk fyrkantsevangelikalism), där grupperingarna verkar vara ungefär desamma, och det har varit intressant att studera vad det är i dessa debatter som skapar konflikter. Och det står klart att det som rör upp Bell-lägret (eller anti-Fyrkelägret) mest inte är folks åsikter (det är ok att vara både universalist och att tro på dubbel utgång) utan hur åsikterna formuleras. Det är de starka åsikterna som sådana som stör, inte deras utformning; mao man kan vara helvetestroende, men man kan inte vara en helt övertygad helvetestroende. Det är därför som just fyrkanten – det skarpa, tydliga och avgränsande – symboliserar det mest förhatliga för denna falang.
Och det är just detta som gör att grupperna så ofta pratar förbi varandra; man talar i diskussionerna helt enkelt om olika saker. Ena gruppen försöker prata i termer av sant och falskt, rätt och fel, bibliskt och obibliskt etc, medan det är just sådana dikotomier som den andra gruppen inte kan hantera eller acceptera.
Jag vill dock hävda att båda grupper, på sitt eget sätt, är precis lika normerande och exkluderande. Bell-falangen vill gärna framställa det som att de är öppna, frågande och prövande och därför mindre normerande, men det är en chimär, eftersom det är just detta förhållningssätt som utgör den normerande, djupt postmoderna, självidentiteten. När en (enligt egen utsago) postmodern ärkebiskop skriver en bok som heter Jag har inte sanningen, jag söker den är det inte ett uttryck för ödmjukhet så mycket som för ideologi. Han har inte sanningen, och det har ingen annan heller, just pga att det inte går att inneha sanningen. Panta rei. Det är en del av paradigmet. Frågan är svaret. Vägen är målet. Kampen är segern.
Heresin inom den gruppen är därför inte att ha fel åsikter, utan just att ha fasta, cementerade åsikter, och fräckheten att hävda att något är orubbligt sant (eller falskt). Därför är det kanske inte konstigt att flera begåvade människor läser Love Wins, och ändå landar i helt olika slutsatser om vad bokens budskap egentligen är. Det är nämligen just det som är budskapet, skulle jag gissa…
P.s. Orkar inte länka till alla inlägg, men om ni vill börja nysta i debatten är Kolportören och Stefan Swärd två bra bloggar att börja med…
Tack David! Mycket bra. Men visst är inlägget väldigt mycket meta. Kanske metameta till och med. Men det behövdes.
Den eminente exegeten och Lukasexperten Darrell L. Bock plockar bit för bit ner och analyserar Rob Bells teser på sin blogg. Kolla in detta:
http://blogs.bible.org/bock
mvh Magnus
Jag tror att du gör ett misstag när du för samman Bell, EMC och K.G. Hammar. Bells kritik av den modernistiska evangelikala teologin bär givetvis postmoderna drag men det är skillnad på att använda sig av postmoderna frågeställningar och att landa i en postmodern livshållning.
Jag ser det postmoderna som som ett resultat av en ökad självinsikt hos moderna människor vilket resulterat i en uppgörelse med vissa fundamentala modernistiska sanningsanspråk. Det betyder dock inte att de postmoderna frågorna är det enda som blir kvar; historien är ju inte slut. Med andra ord vill jag – till skillnad mot exempelvis Hammar – använda mig av postmodernismen som ett redskap snarare än en slutdestination och jag ser inte att Bells sätt att tänka skiljer sig från mitt.
Jag kan ha fel, men om jag har rätt så krävs det att man läser Bells bok utifrån det perspektiv jag nu (i korthet) beskrivit. Problemet jag tyckt mig se är att få av Bells kritiker varit villiga att göra detta och istället har de läst Love Wins utifrån sin egen synvinkel vilket självfallet resulterat i en förvriden förståelse av bokens budskap.
Det här var en av många tankar jag fick när jag läste ditt inlägg men jag släpper tråden här så får du svara om du vill.
Till sist vill jag säga att det här nog var den mest genomtänkta texten jag läst av någon som tagit avstånd från Bell så det ger jag dig cred för.
Pelle: Tack! Jo, det blev lite meta (jag brukar fasta i det…)
Magnus: Tack för tipset. Jag kan även rekommendera min vän John Byrons blogg. Han är NT exeget och har börjat en recensionsserie av boken: http://thebiblicalworld.blogspot.com/
Josef: Välkommen hit och tack för din kommentar. Vill förtydliga att syftet med bloggposten varken var att dissa Bell eller postmodernismen (är väl själv ganska postmodern på många sätt och vis), utan endast att belysa en viss aspekt av debatten. Jag har reagerat lite på att den ena sidan i debatten velat framställa sig som tolerant och öppen och samtidigt konstruera den andra sidan som motsatsen. Jag menar att båda sidor har starka sanningsanspråk, med medföljande intolerans mot den upplevde “andre”, men att dessa sanningsanspråk möjligen ser olika ut.
När det gäller Hammar har du naturligtvis rätt. Jag menar inte alls att bunta ihop Hammar, EMC och Bell, utan använde bara det utmärkta exempel som hans extremt postmoderna boktitel erbjöd. Kanske ett misstag…
Det köper jag rakt av. Tyvärr så har väl hela debatten präglats av en förhållandevis intollerant ton från bägge sidor vilket resulterat i att sakfrågan sällan diskuteras. Jag tycker att det hade varit mer intressant om de som tar avstånd från Bell försökte svara på hans frågor istället för att kategoriskt avfärda honom som kättare för att han inte delar vissa uppfattningar. Och jag hade från Bells anhängare önskat tydligare formuleringar om vad man faktiskt tror, då hade debatten haft potential att leda till någonting positivt.
Mitt i prick, David!
Josef: Håller med!
Henrik: Tack!
Intressant analys!
Undra senast en populär-teologisk bok av det här slaget fick igång så många exegeser, vet inte hur många recensioner jag läst av framstående teologer.
Jag har läst boken och ruvar på en egen recension som kommer på en blogg nära dig. Håller inte med om att bokens huvudbudskap handlar om helvetet och att han därför inte lyckas kommunicera därför att han inte levererar tydliga svar om det samma.
Huvudbudskapet i boken är att “himlen landar på jorden” à la Tom Wright. Här är Bell kristallklar, Bell rekommenderar och hänvisar till Wrights “Surprised by Hope”. Man kan med fog säga att Bells bok är en “light” version av Wright. (Light i bemärkelsen enklare skriven).
Bell har en massa svar och förslag på vad vi kan göra för att här och nu leva i trohet mot vårt framtida hopp. Hans församling är bland annat känd för sin sociala verksamhet. Bells predikningar (som jag brukar rekommendera alla att lyssna på) har alltid en tydlig och utmanade ton. Så att han skulle vara någon “flum-nisse” stämmer inte.
Däremot så ska man nog absolut läsa boken som just en predikan, och en predikan får aldrig med alla perspektiv. De som läser boken som en färdig systematisk teologi får med rätta problem. Men det var aldrig tanken.
Jag, men helvetet då? En bloggare påpekade att 99.9% av alla pastorer håller med Bell – När de förrättar begravning…
Med andra ord, oavsett teologisk hemvisst så är man inte tvärsäker var folk hamnar tillslut. Bell konstaterar dock: “There is hell now, and there is hell later, and Jesus teaches us to take both seriously.”
Så det är en förenkling att vissa söker sanningen medan andra “postmoderna” bara är intresserade av frågor.
Är det inte i själva verket så att vissa är rädda för frågor som hotar deras version av sanningen?
Joachim: Jag ser fram emot att läsa din recension. Jag har som sagt inte läst boken, och kan inte kommentera det du skriver om den. Jag noterar dock att andra recensenter gör andra analyser av vad bokens huvudbudskap är, och det var väl lite det som var min poäng.
Men mest kommenterade jag debatten runt boken, eftersom det är den jag har följt, och det jag skriver har mer med den att göra än med boken som sådan. En meta-debatt, som Pelle riktigt påpekar…
Förenklar jag? Absolut, vilket man måste göra när man uttalar sig om trender och tendenser. Ingen av oss passar väl in helt i någon mall, och skulle man analysera min egen teologi så skulle man nog finna åtskilliga influenser, inklusive både modernistiska och postmoderna sådana…
Slutligen: ”Är det inte i själva verket så att vissa är rädda för frågor som hotar deras version av sanningen?” Säkert, precis som vissa är rädda för tydliga svar, av precis samma anledning…
En intressant studie hade varit att undersöka hur alla dessa exegeter använder sina beprövade metoder när de läser “Love Wins”. Har som jag skrev ovan en känsla av att många tolkar boken utan att ta hänsyn till Bells perspektiv och den problematiken borde rimligtvis exegeter kunna hålla sig undan.
David, du har säkert sett nedanstående klipp, men det illustrerar tydligt Bell’s oförmåga att ge tydliga svar… http://www.youtube.com/watch?v=Vg-qgmJ7nzA
Holm: Ja, jag tycker det klippet illustrerar en del av det jag menar ganska bra…
http://www.dagen.se/blogg/jaktlund/2011/03/ar-fragorna-viktiga-det-ar-fragan
[...] Kommentarer « Rob Bell-debatten och ortodoxiernas kamp [...]
“Slutligen: ‘Är det inte i själva verket så att vissa är rädda för frågor som hotar deras version av sanningen?’ Säkert, precis som vissa är rädda för tydliga svar, av precis samma anledning…”
TOUCHÉ! Tack för en mycket bra post.
Hej David,
At universalism ar et sådant randfenomen ar som jag ser det inte helt korrekt.
Det ar sant at den vestliga tradisjonen efter Augustinus har haft en forållandesvis enad syn på frågan (extra ecclesiam nulla salus – Cyprian). Man kan dock aven har namna sådana føretradare for universalism som: Påve Gregorius VII (1076) Abelard, Ramon Llull, Nicholas of Cusa och aven Zwingli. Etter Vatican II så har det också upptstått en mycket aktiv diskution kring frågan om andra religioner inom katolska kyrkan, dar man aven hittar det du nog skulle kalla universalister. I Østkyrkan finns det en levande diskution kring frågan. De tidiga Alexandrinska fadarna hadde mycket at saga om andra religioner, uppenbarelse innan Kristus, helvetet och dets funktion, etc. Har kan namnas Biskop Hilarion av Alfejevs senaste bok som indirekt omhandlar frågan. Se td. Mikael Falthammars recension på (http://gastochframling.wordpress.com/2011/02/22/bokrecension-trons-mysterium/). Din egen Justin ar aven han något tvetydig på området.
Men detta betyder inte at frågan måste vara omøjlig at svara på, bara at det finns teologer som har kommit til en form for universalism utan at før den skuld røra sig i periferin av det teologiska landskapet (Karl Barth anses av många vara en “universalist”, C. S. Lewis likaså).
mvh,
Mathias
Hej Mathias,
Tack för din kommentar.
Du har ju studerat frågan mycket mer än jag, men helt kort beror det väl lite på vad man menar med randfenomen. Jag skrev att läran aldrig nått erkännande eller acceptans inom någon stor eller bred kyrkotradition, och det stämmer väl? Sedan kan man naturligtvis finna enskilda kyrkohistoriska personligheter, av olika dignitet, som förfäktat universalistiska eller liknande tankegångar. Ett par kommentarer dock:
Först bör man definiera vad man menar med universalism. Att acceptera möjligheten att även andra religioner kan leda till Kristus (vilket väl brukar kallas inklusivism) är ju inte samma sak som att säga att alla i slutändan kommer att bli frälsta, vilket väl är den snäva definitionen av universalism.
För det andra så kan man ju även förstå fäderna (och säkert många senare personligheter) olika på detta område. Att kalla Justinus universalist är tex helt galet (säger dock inte att du gör det). Många har däremot tolkat Justinus som att han öppnar upp för frälsning utanför kristendomen, men även en sådan läsning bryts ned vid en närmre analys; för Justinus är kristendomen den enda sanna filosofin, och evig fördömelse väntar de som inte vänder om. Helt i linje med senare ortodox kristendom.
Problemet jag vill åt här är att om man är ute efter att hitta en viss tanke i kyrkohistorien kan man ofta göra det. Genom att dra lite citat här och där kan man få Justinus till någon som utmanar Kyrkans senare linje i frågan, medan jag menar att en noggrann läsning ger den motsatta bilden. Har svårt att tro att detta problem bara gäller Justinus…
Men jag ser fram emot att få läsa resultatet av din forskning i frågan, då jag själv (erkänner jag villigt) är ganska dåligt insatt i den. Läste halva Bells bok i ett svep för ett par veckor sedan, men har inte tagit mig tid att läsa resten än. Får väl göra det snart…