Rob Bell-debatten och ortodoxiernas kamp

De som följer den kristna bloggosfären kan knappast ha missat den enorma debatt som följt publiceringen av Love Wins, en bok skriven av den amerikanske pastorn Rob Bell. Boken problematiserar traditionella kristna åsikter som himmel, helvete och dubbel utgång, samt tycks förespråka någon form av universalism.

Jag har inte läst boken, och kommer därför inte att recensera den här. Jag tvivlar också starkt på att jag kommer att läsa den inom en överskådlig framtid; dels har jag dåligt med tid till att läsa popteologiska böcker, och dels så intresserar både författaren och sakfrågan mig måttligt, som bäst. Universalism är ett ytterlighetsfenomen, som kan spåras här och där genom kyrkohistorien i kyrkans utkanter. Det är en lära som inte är biblisk och som, just på grund av detta, heller aldrig nått erkännande eller acceptans inom någon stor eller bred kyrkotradition.

Som så ofta är jag mer intresserad av själva debatten än av vad som debatteras, och just denna debatt har jag funnit särskilt intressant. Efter att ha läst några recensioner av boken är det två saker som slår mig. Det första är att alla, både kritiker och sympatisörer, verkar vara överens om att Bell är en utmärkt kommunikatör. Han beröms för sin retoriska och poetiska förmåga, samt sin skicklighet i att formulera sig på ett sätt som når fram till människor. Den andra observationen är att det råder total oenighet om var Bell står i själva sakfrågan; dvs om han verkligen förespråkar universalism eller om han tror på någon form av dubbel utgång. Av de citat jag sett verkar han faktiskt ge motstridiga besked. Så här har vi alltså en gudabenådad kommunikatör som på 200 sidor inte ens lyckas kommunicera sin egen ståndpunkt i relation till bokens huvudfråga. Hur går detta ihop?

Bland de som försvarar Bell ges ibland intrycket att man egentligen inte så mycket försvarar Bells åsikter som hans rätt att ställa frågor, och det positiva i att han lyfter fram ett ämne för diskussion. Och samtidigt anklagas hans kritiker för att försöka strypa debatten och bara avfärda honom som heretiker. Detta är en självbild som väldigt många Bell-sympatisörer (och möjligen Bell själv) verkar vara måna om att odla; vi är ödmjuka, ofärdiga, stapplande, sökande, brottande och “på väg” – medan kritikerna är trångsynta, högdragna, exkluderande, och heretikerstämplande surmuppar.

Jag köper inte riktigt den bilden, och jag ska förklara varför. Jag menar nämligen att det existerar precis lika mycket normativitet på båda sidor, och lika väldefinierade självidentiteter, som dessutom är precis lika exkluderande mot de som avviker. Den enda skillnaden är vad normativiteten består av och relaterar till.

Först ska man ha klart för sig att Rob Bell inte är vem som helst. Han är pastor för en kyrka med ca 10 000 medlemmar (en sk megakyrka), och en frontfigur i den löst definierade rörelse som brukar kallas Emerging Church. Han är en bästsäljande författare, och utan tvekan en av USA:s mest inflytelserika kristna ledare (därav uppståndelsen kring hans bok). Han är dessutom, också utan tvekan, väl medveten om allt detta.

Bell är, således, en lärare med ett budskap. När han skriver en bok om ett hett och kontroversiellt ämne så är det inte för att ödmjukt lyfta handen till hälften, harkla sig och säga “jo, men kan man inte tänka såhär också, kanske, eventuellt.” Nej, det är för att just sprida sitt budskap, för att undervisa, för att predika, för att påverka och för att driva den teologiska reflektionen i en viss riktning. Att tro något annat är bara naivt. Och varför skulle han inte vilja påverka? Han är ju pastor, trots allt…

Frågan man måste ställa är därför inte om Bell har ett budskap, utan snarare vad budskapet är. Och i Bells fall skulle jag vilka hävda att budskapet, helt i linje med det postmoderna paradigm han är en del av, är själva frågeställningen. Budskapet är att frågan, snarare än svaret, är det viktiga.

I den svenska kristna bloggosfären har det parallellt med Bell-debatten förts en debatt om Fyrke (sk fyrkantsevangelikalism), där grupperingarna verkar vara ungefär desamma, och det har varit intressant att studera vad det är i dessa debatter som skapar konflikter. Och det står klart att det som rör upp Bell-lägret (eller anti-Fyrkelägret) mest inte är folks åsikter (det är ok att vara både universalist och att tro på dubbel utgång) utan hur åsikterna formuleras. Det är de starka åsikterna som sådana som stör, inte deras utformning; mao man kan vara helvetestroende, men man kan inte vara en helt övertygad helvetestroende. Det är därför som just fyrkanten – det skarpa, tydliga och avgränsande – symboliserar det mest förhatliga för denna falang.

Och det är just detta som gör att grupperna så ofta pratar förbi varandra; man talar i diskussionerna helt enkelt om olika saker. Ena gruppen försöker prata i termer av sant och falskt, rätt och fel, bibliskt och obibliskt etc, medan det är just sådana dikotomier som den andra gruppen inte kan hantera eller acceptera.

Jag vill dock hävda att båda grupper, på sitt eget sätt, är precis lika normerande och exkluderande. Bell-falangen vill gärna framställa det som att de är öppna, frågande och prövande och därför mindre normerande, men det är en chimär, eftersom det är just detta förhållningssätt som utgör den normerande, djupt postmoderna, självidentiteten. När en (enligt egen utsago) postmodern ärkebiskop skriver en bok som heter Jag har inte sanningen, jag söker den är det inte ett uttryck för ödmjukhet så mycket som för ideologi. Han har inte sanningen, och det har ingen annan heller, just pga att det inte går att inneha sanningen. Panta rei. Det är en del av paradigmet. Frågan är svaret. Vägen är målet. Kampen är segern.

Heresin inom den gruppen är därför inte att ha fel åsikter, utan just att ha fasta, cementerade åsikter, och fräckheten att hävda att något är orubbligt sant (eller falskt). Därför är det kanske inte konstigt att flera begåvade människor läser Love Wins, och ändå landar i helt olika slutsatser om vad bokens budskap egentligen är. Det är nämligen just det som är budskapet, skulle jag gissa…

P.s. Orkar inte länka till alla inlägg, men om ni vill börja nysta i debatten är Kolportören och Stefan Swärd två bra bloggar att börja med…